Tronskifte i konungariket

Värst vad det helt plötsligt händer saker som riktar världens ögon mot Saudiarabien…
Idag har vi begravt Kung Abdullah. Han drog sitt sista andetag strax efter klockan ett inatt lokal tid, på ett sjukhus där han behandlades för akut lunginflammation. Kungen har varit sjuklig i många år, och regerat genom syrgastuber – som man kan se på den här bilden från president Obamas besök i Riyadh för ett knappt år sedan.
kung med tuber

Det känns lite sorgligt, jag gillade gubben. I ett land med många obegripliga regler, var han en riktig reformist. Inte minst för kvinnornas situation. Han gav kvinnor rösträtt, instiftade ett universitet med samundervisning för kvinnor och män, öppnade för kvinnor att praktisera manliga yrken som t ex advokat, han gjorde det möjligt för saudiska ungdomar att studera utomlands osv osv.
Han uttalade till och med öppet att han en dag hoppades få se kvinnor köra bil, men där stötte han på patrull hos resten av landets konservativa ledare, så det fick han aldrig uppleva.

Enligt muslimsk sed ska ju den döde jordsättas ”utan dröjsmål”, så redan idag ägde den kungliga begravningen rum, direktsänd på många TV-kanaler inklusive CNN och BBC.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg (Döden i Riyadh) förekommer inga kistor, utan kroppen sveps bara i vita tygstycken – även om man är kung! Eller VAR kung. När man dör lämnar man alla världsliga egendomar och egenskaper bakom sig, och blir bara en muslim inför Allah.
Så även kung Abdullah, som bars in av sina närmaste, lades på en matta på moskégolvet medan man bad en kort speciell begravningsbön, och sedan bars ut igen. Sedan var ceremonin över. Ingen musik, inga tal, ingen gråt, ingenting som vi är vana vid när man tar avsked.
Kungens stoft lades utan vidare åthävor i en omärkt grav på en kyrkogård i Riyadh, och så slutade livet för en av världshistoriens mest förmögna personer.

IMG_8103

IMG_8099
Några av grannländerans ledare, bl a Emiren av Kuwait och kungen av Bahrain hann fram för att vara på plats vid själva begravningsakten, medan de övriga statscheferna från gulfregionen sägs vara på väg hit för att framföra sina kondoleanser till kungafamiljen. Inte konstigt att jag har hört ljudet av helikoptrar och sett privatjets smyga fram över taken hela eftermiddagen. Många representanter för världens övriga länder väntas hit inom de närmaste dagarna.

IMG_8077Den nye kungen, Salman Abdulaziz är hans yngre bror, hela 79 år ung. Han får en del att stå i, med alla oroligheter i regionen nu och den allt överskuggande nödvändigheten av att behålla lugnet i Saudiarabien för att inte öppna för katastrofala interna konflikter även i det här landet. Eller som CNN-reportern uttryckte det; ”The new king has a lot in his inbox.”

Avslutningsvis en TV-bild från just nu pågående ceremoni, där hela landets alla prominenser infinner sig personligen och svär trohet mot den nya kungen och regimen. Det är ett osannolikt kaos, både hårt styrt och helt ostrukturerat på samma gång. Ceremonin går ut på att befästa banden mellan folket och kungafamiljen – en relation som har en helt annan personlig dimension än vi kan föreställa oss (ska berätta om det en annan gång!).
Idag är det bara de högsta ämbetena som har tillträde, men sedan får vem som vill, i hela Saudi, komma dit och betyga sin lojalitet. Behöver jag tillägga att vi givetvis enbart pratar om män…? Ceremonin kommer att pågå i åtskilliga dagar framöver.
Ja du store tid, vad man får vara med om! Det är som att vara mitt i en film med Charlton Heston….

IMG_8134

Publicerat i folket och religionen | Lämna en kommentar

Vid vägs ände

Nå’n som tyckte det var dags att jag tog bort julhälsningen…?
Jag följer verkligen inte bloggarnas gyllene regel; ”Skriv kort, och uppdatera ofta. Skriv en rad, vad som helst, bara du skriver något varje dag.”

Nä. Vi har hunnit långt in i januari. Exakt en månad sedan förra inlägget, ser jag just. Det är tisdag kväll i Saudiarabien. Just nu är det mörkt och riktigt kyligt (7°C) så inomhus har vi till och med värmen på. Men idag sken solen och jag satt ute och åt lunch med en väninna. Vi hade koftor på oss och det blåste kallt i skuggan – men solen värmde ordentligt. Så jag är nu solbränd på högra halvan av ansiktet. 

Över lunchen pratade vi bland annat om de senaste händelserna härifrån, som skapat förstasidesrubriker i Europa. Det är svårt att få ihop bilden, när man sitter i en Beverly Hills-miljö och tittar ut över en glittrande turkosblå pool, fredligt vajande palmer och blommande pelargoner.
Tusen piskrapp och tio års fängelse för bloggande om frihet.
En offentlig avrättning mitt på ett övergångsställe i den heliga staden Mecka.

Detta sker i ett land där jag varje dag möter vänliga, hjälpsamma, leende människor som visserligen kör bil som blådårar, men annars är som folk är mest. I ett land där vi gör utflykter till  ökenlandskap som tar andan ur en, med kameler som betar fridfullt från torra ökenbuskar, precis som de gjort i tusen år.

Fattar ni? Det går inte att ta in.

Låt mig därför helt sudda ut bilderna av det nyss sagda, och istället ta med er till en naturupplevelse från detta kontrasternas land;
En dryg timmes bilresa väster om Riyadh löper en bergsrygg med klippformationer, som på Gotland skulle kallas raukar. På utsidan av dessa stupar bergssidan rakt ner flera hundra meter och långt därnere breder ökenlandskapet ut sig i mil efter mil efter mil.
Här, på en speciell plats som bildar liksom en glipa i bergskedjan, finns ”The Edge of the World”, ett av landets populäraste utflyktsmål bland oss invandrare och gästarbetare.

Förra veckan fick jag äntligen chansen att se platsen med egna ögon – och det fick även min son, som har varit här på kärt besök i två veckor. Några vänner tog med oss på en dagsutflykt dit, vilket jag är dem evigt tacksam för. Man kan nämligen inte bara sätta sig i en bil och köra dit – den sista timmen går genom ett kargt ökenlandskap utan vägar och med lösa stenar, sand, skrevor och lurigheter. Man måste alltid vara minst ett par  fyrhjulsdrivna bilar i sällskap.

Vi var tre bilar som skumpade oss fram till stupet, förbi kameler och acaciaträd, beduintält och slängda plastpåsar. (Det ligger skräp överallt där människor dragit fram, i det här landet..) Vår färd gick problemfritt, ingen fastnade i sanden, ingen fick punktering och ingen bildel skakade sönder.
Det gjorde inte heller gräddtårtan som vi hade med oss för att fira en i sällskapet som fyllde år. Som jag skrev på Facebook – det var första och säkert enda gången jag varit på födelsedagskalas i öknen…

Väl framme åt vi världens mest omskakade tårta och sjöng ”Happy Birthday to yooou” innan alla – utom höjdrädda jag – klättrade upp på klipporna och lät sig hänföras. Själv stannade jag vid baslägret och passade bilarna. Men det var utsikt därifrån också, om än inte lika magnifik.

Så, här följer några bilder, både från min horisont och uppifrån toppen –  dit man egentligen bör ha begett sig för att verkligen ha upplevt The Edge of the World. Men det räcker för mig att titta på bilderna, så får jag svindel!

Här måste jag dock få inflika att jag veckan innan faktiskt besökte högsta tillåtna höjd i världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai. Sådeså. Bildbevis bifogas!
Men den sortens höjder klarar jag – i trygghet inomhus och där tornets fot är bredare än toppen. Att däremot klättra på svindlande höjder med möjlighet att tappa balansen och falla fritt – nej tack.

Medan ni tittar på bilderna ska jag gå och lägga mig. Jag har en späckad arbetsdag framför datorn imorgon. Men nu har jag i alla fall brutit den långa bloggpausen, och det känns liksom som att jag äntligen tagit ner julpyntet! Nån gång måste det ju ske….

Meg at the topDen 6 januari: Tryggt inglasad på våningsplan 148 i Burj Khalifa. 838 meter upp i luften, och inte det minsta höjdrädd!

IMG_7884I fredags: På väg ut i vildmarken. Det gäller att ha den andra bilen inom synhåll, men ändå ligga så långt bakom att man kan se trots sandmolnet som rörs upp. Bakom oss kör den trejde bilen i vår karavan.
IMG_7873

Milsvid öde öken. Inga vägar, inga bekvämlighetsinrättningar. Kolla in marken – ni kan ju tänka er hur det skakade om både oss och packningen.

IMG_7886Acaciaträdet är det enda träd som överlever i öknen. En regnsäsong räcker för att vattna det. Den ”krater” man kör igenom ut till Edge of the World heter också Acacia Valley. På Jurassic-tiden var detta en sjö. Man kan fortfarande hitta fossil efter hajtänder och snäckskal i sanden!

IMG_7920Längs ökenfärden såg vi hela tiden kameler i olika färger – bruna, vita, svarta – som gick och skrotade i sin makliga stil. Till slut bad vi om en kort fotopaus så att jag och Sebbe fick föreviga oss tillsammans med ett par svarta skönheter.

IMG_7947

Eftersom vädret var perfekt och vi var där på en fredag, (vilket är veckans ”söndag” härnere) då alla är lediga från jobbet, så var vi inte ensamma på platsen..
IMG_1059
Här är sonens bild av utsikten uppifrån toppen. (Klicka och förstora rekommenderas!) Onekligen mäktig. Och allra längst ut på tvillingtopparna därborta står vårt födelsedagsbarn och hennes man. Jag ryser ända ner i tårna….!
IMG_7972

Själv roade jag mig med att fotografera några galna lokalbor, som för att visa att de inte räds någonting, discodansade (musiken kom från deras bil) ute på en smal avsats, medan deras kompis filmade….
IMG_8003

Jag log också åt en ung dam som djupt koncentrerad provade olika poser framför sin selfiepinne….
IMG_7974
Och så tog jag bilder uppåt, på dem som stod där och tog bilder neråt.

IMG_7934
När klättrarna kom tillbaka till min nivå, blev det tårtkalas, sång och många skratt.
IMG_8016

Våra barn lekte med en liten fjärrstyrd monstertruck som fick köra ikapp med de stora bilarna…
IMG_8041
Och som slutbild från tillbakavägen, detta vita exemplar av öknens skepp, i den sena eftermiddagssolens sken.

Hoppas ni gillade utflykten, god natt!

Publicerat i folket och religionen, Landet | 2 kommentarer

God Jul och Gott Nytt År!

Lång julbård

Tredje advent. Julafton på onsdag.

Nedräkningen har börjat, med förväntan hos barnen och stresskänsla hos många vuxna. ”Hjälp är det bara fem dagar kvar, och jag har inte fixat det och inte köpt det, och inte har jag någon julklapp till den och den…”

Själv är jag ett evigt barn när det gäller jul. Vilket dock inte hindrar att jag får panik som alla andra, när jag tycker tiden krymper för fort. Men i år är jag ganska i fas, faktiskt. Det är väl livet i Saudi som har lärt mig att tid är något mycket relativt.

Ändå har jag en fullmatad månad bakom mig, med många måsten och mycken slit – krönt av en invasion av flyttkartonger.
65 kartonger hade vi magasinerat. 30 av dem står fortfarande ouppackade bakom mig just nu. Och där får dom stå. Nu tänker jag varken bära, lyfta, släpa, diska, ställa undan, organisera eller slänga något mer detta år.

I onsdags bjöd jobbet på julbord på restaurang Gondolen högt ovan söders takåsar här i Stockholm. Det var gott och trevligt och fick markera början till ett par veckors hett efterlängtat jullov för min del.

I veckan fick jag även hem Steve från öknen. Han retas om att jag har en liten bil, och snarkar mig i örat på nätterna. Som straff fick han igår ränna runt med mig i diverse saluhallar både på Söder och Hötorget för att få ihop kalkon, X-mas pudding och annat tillbehör. Så nu är nästan all julmat på plats i kyl och frys.

Nu ser jag fram emot jul med familjen, och nyårsafton med goda vänner, och sedan ser jag faktiskt fram emot att komma tillbaka till solen och värmen ett tag! Saudiarabien så här års är vädermässigt helt underbart. Januari, februari, mars och april är månader jag gärna vistas någon annanstans än Sverige. Och nu har jag ju privilegiet att få göra det, åtminstone en gång till.

Jag ser på Facebook att många längtar efter snö. För mig är det så bra som det är. Frihetskänslan, alla julljusen, familj och vänner – vem behöver skrapa bilen och halka omkring på osandade trottoarer? Jag har en vit jul inom mig. Och jag önskar er alla detsamma.

Med denna hälsning avslutar jag bloggandet för i år och hoppas att ni vill fortsätta följa mig från Saudiarabien igen i januari 2015.

Tills dess ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

 

Publicerat i Resor | Lämna en kommentar

En blandning av varmt och kallt

FB-IMG_67942

Långt, långt ifrån ökensanden jag trampade omkring i för mindre än en månad sedan, har jag äntligen börjat landa mentalt.
Idag har jag varit hemma i Sverige i exakt tre veckor.  Det är mörkt och grått och kallt, och det är alldeles, alldeles underbart. Att få köra bil, kunna dricka ett glas rödvin, promenera på stadsgator utan abaya. Och att få julpynta!!
Det blir första julen hemma i vår lägenhet på två år, och alla som känner mig vet vilken julnörd jag är… Här finns en del pyntande att ta igen!

Det känns lite konstigt att sitta här och blogga. Jag tittar ut på den fantastiska fullmånen och tänker att den just nu lyser även på compoundet därhemma/borta i Riyadh. Om jag sluter ögonen, är jag där. Jag kan förnimma både ljud och lukter från arkaden kring poolen, och höra böneutroparen från moskén utanför compoundet recitera Isha, den sista kvällsbönen. Så vackert och fridfullt.
Kontrasten är så stor att den nästan känns fysiskt. Och om en månad är jag tillbaka där på riktigt igen.

FB-IMG_4457

Sedan läser jag i Arab News om kvinnornas protestkamp för att få köra bil. En av aktivisterna gjorde häromdagen ett uppmärksammat försök att köra med bil över gränsen mellan Förenade Arabemiraten och Saudi – medan hon spred sitt budskap via twitter och andra arabiska kanaler. Gränspolisen stoppade henne naturligtvis och beslagtog passet. Mer kunde de inte göra. Det finns ingen lag som säger att en kvinna inte får sitta i en bil i gränslandet. (Jag har själv suttit bakom ratten i ca två minuter, i köerna mellan Saudi och Bahrain medan Steve gick och lättade på trycket..)

decemberMen självklart fick hon inte köra in i Saudi. Efter ett dygn sittande i bilen i ingenmansland, fick hon sällskap av en annan modig medsyster som gav henne mat och förnödenheter. Till slut blev bägge kvinnorna hämtade av polis och fick tillbringa ett antal timmar i arrest. Innan de släpptes fick de rådet att gå i terapi för att bli av med sin olämpliga attityd…!!!

Dessa kvinnor räds varken religiös polis eller fängelsehålor för att föra kampen framåt, och de får svenska feminister att framstå som gnälltanter med i-landsproblem.

Det finns ju annars mycket att fascineras av här hemma. Man tror ju knappt det är sant med den tragikomiska politiska sörjan där alla sätter krokben både för sig själva och varandra. Men det är väl med det politiska spelet som med frågetävlingar på TV – när man sitter hemma i soffan har man alla svar. Om det vore så enkelt att följa sunt förnuft skulle väl politikerna göra det. Eller?

Apropå TV så tittade jag på finalen i Idol igår kväll och gladde mig åt att min favorit Mollie blev tvåa. Att knipa andraplatsen i Idol måste vara bästa utgångsläget någonsin för den som vill bli stjärna. Man slipper den hysteriska pressen och stressen som vinnaren får utstå, och kan lite mer i lugn och ro planera sin fortsatta karriär.
18-åriga Mollie Lindén kommer att gå långt. Hon har verkligen den där scenutstrålningen som behövs. Vore jag kvar i skivbranschen, där jag tillbringat så många år av mitt liv, skulle jag önskat att jag fick jobba med henne. Hoppas bara hon kan omge sig med ärliga, kloka och skickliga människor. ”Entouraget” kan hjälpa eller stjälpa en nykläckt stjärna.

molliel
Se Mollie sjunga ”Purple Rain”.  http://www.tv4play.se/program/idol?video_id=2980912

goldenbellsMed denna blandning från de två skilda världar som är mitt liv just nu, önskar jag er alla, i alla länder, överallt,  en riktigt fin andra advent.
Var rädda om er frihet!

 

Publicerat i Fakta och funderingar, Kvinna i Saudiarabien | Lämna en kommentar

Hans stora feta arabiska bröllop

Söndag kväll i Saudiarabien. Jag är ensam hemma, för maken är på bröllop. Visst låter det lite märkligt?

Skärmavbild 2014-11-03 kl. 00.55.18En av hans medarbetare har gift sig och har mottagning. Men tro inte att jag blev bjuden, nej, nej, det är bara för män!
Inte ens bruden kommer att vara där…
I alla fall inte i samma rum som herrarna. Hon festar i en avskild del av lokalen med sina kvinnliga gäster. Man blir aldrig bjuden till ett saudiskt bröllop som ett par; bruden bjuder in sina vänner och brudgummen sina. Även familjen och barnen delas upp. Pojkarna festar hos männen, flickorna hos kvinnorna.

Själva ceremonin, som i stort sett går ut på att brudparets föräldrar undertecknar ett kontrakt, äger rum vid ett tidigare tillfälle och då bestämmer man datum för festen/mottagningen. Som alltså är startskottet för tillåtet umgänge mellan de nygifta. Och jag menar inte bara sex. Jag menar umgänge, överhuvudtaget!

03-1På männens fest är det lite prestigeladdat, man gratulerar brudgummens närmaste familj, hälsar i rätt rangordning, lämnar en gåva, och så går alla fram till brudgummen och kysser honom på kinden (=obligatoriskt). Sedan sitter man runt väggarna på arabiskt vis och konverserar en stund. Efter sedvanlig bröllopsfotografering – med brudgummen och hans närmaste familjemedlemmar – bjuds det på middag, ofta i form av en dignande buffé. Om männen är unga och nöjeslystna, förekommer även en kortare stund av dans och tävlingslekar hos dem.

saudia-bride-showPå kvinnornas planhalva är det oftast glada tongångar. Musik och dans, i festblåsor och håruppsättningar utan sjal. Inga svarta tygstycken här inte.
De lite äldre kvinnorna är ivrigt sysselsatta med något som också hör till ett bröllopsparty, nämligen äktenskapsmäkeri! Mödrar har med sig fotografier av sina döttrar och söker upp mödrar till giftasvuxna söner… ”Jag har hört att din son snart är klar med sina studier. Här är en bild på min dotter, vad tycker du om henne? Kanske de skulle passa ihop?”

Efter avslutade måltider i bägge lägren, ska brudgummen visa upp sig för kvinnorna. Då går han och de män som är brudens närmaste familj (hennes far, bröder, morfar/farfar) in till brudföljet. Där har nu alla kvinnorna utom bruden täckt sina festkläder med svart abaya och slöja. De yngre kvinnorna tycker att det är spännande när männen gör entré, så ofta händer det att en förtjust fnisshysteri bryter ut.
Brudparet får äntligen träffas öppet och en kvinnlig fotograf (!) tar nu ytterligare ett officiellt bröllopsfoto, med både brud och brudgum… Därefter försvinner de nygifta iväg till sin utsmyckade bröllopssvit, för sin första stund någonsin på tu man hand.

2631.png
Ja, så går det till vid ett traditionellt bröllop i Saudiarabien. De familjer som lever mer modernt, tar ofta med sig hela bröllopsföljet till Bahrain eller Qatar, där man kan festa tillsammans under friare former.
I saudiarabiskt umgängesliv finns stora skillnader mellan olika familjer och olika regioner. Klanens överhuvud bestämmer hur strängt man ska tolka koranen och hur hårt man ska hålla på reglerna.

Det bröllopet som Steve är på ikväll, följer strikt traditionella rutiner. Han och ytterligare två av brudgummens arbetskamrater är bland gästerna. Och eftersom vi fruar inte känner bruden, var vi inte ens i närheten av att bli bjudna. Så då bestämde jag mig för att sätta mig vid datorn och ta med er allihop på bröllop istället…
Hoppas ni hade trevligt!

OBS bilderna i detta inlägg är hämtade från olika källor och har ingenting med det aktuella bröllopet att göra. 

Publicerat i Det sociala livet, folket och religionen | 1 kommentar

Öknens långa ögonfransar

Nu är jag inne på andra varvet i Saudiarabien. Jag kan titta tillbaka på mitt första år här, och det känns nästan osannolikt. Tiden har gått så fort! Eftersom det andra året också blir det sista, har jag redan undermedvetet påbörjat den mentala nedräkningen för att flytta hem till sommaren.
Men jag försöker att inte göra det – jag vill vara närvarande i nuet varje dag som är kvar. Saudiarabien är inte ett land som man kan komma tillbaka till och besöka som turist. Alltså gäller det att jag känner mig mätt och nöjd när jag flyttar härifrån. Att jag inte missar något som jag sedan kommer ångra hemma i Sverige.
Får väl göra en mini-bucket list. ”Things to do before I go home”.

En händelse som jag nu för andra gången fått uppleva på nära håll, är att pilgrimernas Hajj har genomförts i Mecka, och avslutats med en av årets två största högtider, Eid al-Adha. (Den andra stora högtiden, Eid Al-Fitr, avslutar fastemånaden Ramadan.)
Tre dagars festande, en veckas ledigt från jobb och skolor och Den Stora Folkvandringen inträder. Halva Saudiarabien förflyttar sig till Dubai, Qatar eller Bahrain. Alla vill ha sina smakbitar av friheten när tillfälle bjuds.
Skillnaden denna gång var att vi också kunde dra iväg några dagar, eftersom jag numera är försedd med uppehållstillstånd (iqama). Så jag behöver inte ta omvägen om visum-agenturen i Sverige varje gång jag vill komma tillbaka in i landet.

magnetVi har länge pratat om att bila till Bahrain, och nu när alla bitar föll på plats, blev det av. Drygt fyra timmar genom öknen iklädd svart abaya – som åkte av efter gränsen, exakt en meter in i Bahrain. Fem dygn i frihet, och sedan drygt fyra timmar genom öknen tillbaka. Vi hann gå på bio, se havet glittra, dricka vad vi ville, äta bacon till frukost och delikata middagar, titta på sta’n, hänga på pubar, och drälla i det största shoppingcentret.

Konungariket Bahrain är en ö med tillhörande skärgård i Persiska golfen, rakt österut från Riyadh. Man kör över en 2,5 mil lång bro – med gränskontroller, toaletter och McDonalds på en ö ungefär halvvägs – och kommer sedan direkt in i huvudstaden, som heter Manama. Gissa om vi gick omkring som två muppar hela tiden och hummade ”ma-nah ma-nah, pa daa pa daba, ma-nah ma-nah…”
Bahrain var en trevlig bekantskap. Men färderna genom öknen är ändå det bestående minnet.

IMG_6417
Den oändliga horisonten. Sanden. Kamelerna. Och – skräpet. Herregud vad dom slänger skräp omkring sig! Efter varje passerat matställe kantades vägen av papper, plastmuggar och tomburkar i några mil.

IMG_6347De stackars kamelerna stod och bökade med nosen (nosarna? nössen?) i bråten för att hitta något ätbart. Det fick mig att börja fundera på vad kameler egentligen äter.
Man har ju alltid hört om att de spar vatten i pucklarna. Men deras föda? OK Google, ”vad-äter-kameler…?”

Snacka om omedelbar Myth Buster; De har inte alls vatten skvalpande i pucklarna!
”Den populära myten att kamelens pucklar är fulla av lagrat vatten är inte sann. I verkligheten är pucklarna fettreserver som omvandlas till vatten när kamelen är uttorkad. När kamelen använder dessa reserver kommer pucklarna faktiskt att börja sloka åt sidan, medan processen utarmar dem på fett. Pucklarna återfår sin storlek när kamelen äter och dricker igen.”

Man lär så länge man lever. Men vad äter dom då?

”Kamelen klarar sig bra i områden med magert bete och kan äta en mängd olika slags växter, varav många inte lämpar sig som foder åt andra djur. Den kan även stoppa i sig föremål av oätliga material såsom plast, utan att komma till skada. I vissa torrområden växer det buskar med hög salthalt. Kamelen äter dessa buskar, som inga andra djur tål, eftersom den behöver mycket salt som binder vätska. Kamelen kan därför även dricka salt och bräckt vatten, vilket inga andra landlevande däggdjur kan göra.”

IMG_5851

När jag ändå rotade runt om kamelfakta, sökte jag även svaret på frågan om varför dromedarerna här kallas för kameler. De har ju bara en puckel. Alltså borde de vara dromedarer. Men de är ‘camels’.
Jodå, hittade en förklaring till det också; engelskan är det enda språk som har ett gemensamt ord för alla puckelvarianter – camel. På övriga språk skiljer man på dromedar och kamel.
Dessutom finns det en skillnad förutom antalet pucklar; dromedaren hittar man i varma öknar – som här på Arabiska halvön, i Australien, Sinai och Sahara, medan kamelen med sina två pucklar och tjockare päls, lever i kalla klimat, som Kina, Mongoliet och Ryssland.

Jag fick också veta att kameler har stora platta fötter med en slags luden simhud mellan de två tårna, för att inte sjunka ner i sanden. Och långa ögonfransar för att kunna skydda sig i sandstormar. Ahh – så det är därför kameler har docksöta ansikten, medan de i helbild är så hiskeligt fula! Ögonfransar. Det har jag aldrig tänkt på.

Ju mer jag bor här, desto mer kommer jag på saker som jag aldrig tänkt på. Det är kul när man är en vetgirig jäkel.
Salam!

IMG_6211

Publicerat i folket och religionen, Resor | Lämna en kommentar

Igår hickade vi till…

Maken kom hem från jobbet och sa ”Have you seen the news?”
”Nej, vadå då?”
”Två amerikaner har nyss blivit skjutna nere vid King Fadh-stadion när de skulle tanka bilen. En död. Den andra lindrigt skadad.”
Det var en väldigt otäck känsla. Så vardagligt, tanka bilen. Men bli skjuten är inte vardagligt… Och amerikaner. I Riyadh. Just nu. Inte bra.

Ri
Bild från brottsplatsen igår (Foto Arab News)

Tankarna började snurra. Har ISIS kommit hit nu? Var det den där ensamme fanatikern som såg sin chans? Han måste ju finnas inom Saudi.
Kan detta hända Steve nästa gång han tankar? Kan det hända mig när jag är ute och shoppar med någon väninna?

Ja det kan hända. Det kan hända när jag julhandlar på Drottninggatan nästa månad. Det kan hända närsomhelst, varsomhelst. Det är liksom terroristernas affärsidé, att man aldrig vet.

Alltså är det totalt bortkastad energi att vara rädd. Det enda jag kan göra för att vinna min egen lilla personliga seger över dem, är att inte vara rädd. Att inte låta dem begränsa mig. (Mer än normal försiktighet, såklart.) Vi är lika trygga eller otrygga här som någon annanstans i världen. Kanske tryggare, för här är man väldigt väldigt på tå, och skoningslösa mot allt som luktar terrorism.

Gärningsmannen skottskadades och greps på platsen. Det sista han kommer att få se här i livet är stupstocken på Chop Chop Square.
Senare på kvällen kom uppgifter om att attacken inte hade någon terroristkoppling. Det var en personlig dispyt, ett hämnddåd av en saudier med dubbelt saudi/amerikanskt medborgarskap och drogproblem. Han hade nyss fått sparken från det militära utbildningsföretaget Vinell Arabia, där även de amerikanska offren var anställda. Mer än så har vi inte fått veta än. Arab News
Men att en amerikan skjuter en annan amerikan är ju inte precis ovanligt. Även om det är mer sällsynt att det sker i Arabien.

Den här händelsen triggade igång skriverier och lokala bloggkommentarer om terrordåden för 11 år sedan här i Riyadh, då just Vinell-basen (The Vinell Corporation Compound) var ett av tre mål för ett AlQaida-attentat som sammanlagt dödade 39 personer och skadade 160.
Förutom Vinell bombades två västerländska compounds med övervägande amerikanska invånare.

Det ena var vårt compound.

Den 12 maj 2003, strax efter klockan elva på kvällen rullade två jeepar med självmordsbombare genom de dåvarande grindarna. Säkerhetsvakterna sköts ihjäl och man fortsatte genom compoundet ner till en plats alldeles utanför vårt hus. Där detonerade bilbomben.

IMG_3061b

Den gången togs man på sängen. Men Saudi väcktes av smällen. Man började dammsuga landet i jakt på AlQaida-anhängare, och sprängde ett otal terroristceller. 600 misstänkta terrorister tillfångatogs och mötte sina öden.

Här i compoundet städade man upp efter förödelsen, och säkerheten höjdes till en rigorös nivå. På tomterna där de bombade husen låg har man som en gest av respekt inte byggt nya hus, utan istället anlagt en gräsmatta och en fontän.
Idag bor bara ett par amerikaner i det här compoundet, vilket väl är att betrakta som en trygghetsfaktor…

Ja, där fick ni en annorlunda rapport från livet i Saudiarabien. Gårdagens händelse tog fram min mörka sida. Nästa gång ska jag berätta om vår semestertripp genom öknen till Bahrain. Det blir betydligt glättigare.

Publicerat i Gulfkrisen | 1 kommentar

Lite hair och lite där

I stormens öga är det lugnt.  Mitt i Saudiarabien lever vi ett vardagsliv och försöker att inte tänka på det som vi ändå inte kan göra någonting åt. Men lite märklig känsla är det. Jag har aldrig tidigare befunnit mig i ett land som skickar bombflyg till grannarna, medan solen skiner och palmerna vajar och allt är som vanligt. Nåväl, då bloggar jag väl som vanligt också då.

Läste just om den första kvinnliga kosmonauten på 17 år, som igår kväll skickades upp i en Sojuz-raket från Kazakstan till rymdstationen. Vid presskonferensen före avfärden fick hon frågan av en journalist hur hon skulle tvätta håret i rymden… Hon svarade med en motfråga; ”Är du inte intresserad av mina kollegors frisyrer?”
Jag vet inte hur man tvättar håret i rymden, men jag kan ge några inblickar i hårvård på arabiska halvön här på jorden. Jag har nämligen blivit ombedd att berätta hur man går till frissan i ett land där man inte får visa huvudet. Har också fått frågan hur kvinnornas hår egentligen mår under en tättslutande sjal i ständig sommarhetta.
Efter diverse källforskning hos lokalt förankrade vänner har jag nu samlat ihop lite info att dela med mig av.

Frissa i compoundet
Jag har inte själv besökt någon genuint saudiarabisk salong, eftersom vi har en superduktig frisör här i compoundet. Han heter Ramzi, är från Libanon och har fått utbildning hos Franck Provost i Qatar (tydligen något fint frisörmärke från Paris). Ramzi är dessutom charmig och full av humor, och det gör det ju inte tråkigare att gå dit…

Bra med iPad, man kan gömma sig och ta kort samtidigt.

Bra med iPad, man kan gömma sig och ta kort samtidigt.

Jag har tur med frisörer. Och det är tur att jag har tur med frisörer, för jag har otur med  hårkvalitet. Så, ju mer regelbunden hjälp jag får av proffsiga händer och produkter, desto mindre tunt och fjöligt ser mitt hår ut.

Frissa i Sverige
Hemma i Solna har jag en ängel, som trollar med tårna och ställer upp i ur och skur. Han har till och med räddat mig tidiga morgnar inför viktiga kundmöten, genom att själv komma in till salongen två timmar före öppning och fixa mitt hår medan jag lägger sista hand vid min presentation.
Daniel – det här blogginlägget tillägnar jag dig!

Frissa i Bangkok
Under vår semester i augusti, ville jag få ordning på mitt Bangkok-fukt-krusiga hår och bokade tid på hotellets salong. Efter sedvanliga ”sawadee khaaaaa”-hälsningar och bugningar, visades jag in i ett litet rum med två britsar, och bjöds vänligt att lägga mig på den ena…
I Thailand får man nämligen håret tvättat i horisontalläge!!
Jag frågade om det var bara just på den här salongen. Nejdå, det var så självklart thailändskt att hon knappt förstod varför jag frågade. Hon ställde motfrågan ”Men, hur gör ni i ditt land då?” ”Vi sitter upp” ”Oh. Not comfortable!” (Fast det håller jag inte med henne om. Att ligga ner med huvudet på en vaxduksliknande kudde var inte ett dugg bekvämt!)
Schamponeringen avslutades med massage och två distinkta slag mot pannbenet.
Jag frågade inte varför. I denna tid av globaliserad likformighet blev jag bara lycklig av att upptäcka dylika exotiska kulturskillnader…

IMG_5464

Hårtvättsbädd i Bangkok

Frissa i Riyadh
Men nu åter till Saudiarabien. Jag har fått mig berättat att här är inte damfriseringar några tjusigare anläggningar – vanligen är det ett par rum, inrymda i ett bostadshus, mitt i byggnaden, utan fönster. Eftersom detta är en miljö där huvudbonaden åker av, får män inte ens kunna kika in.
I de fall salongen eventuellt vetter mot gatan, har man noggrant målat för fönstren och arbetar i fluorescerande ljus. ”Very depressing ambience”, suckar amerikanska Ellen som är gift med en saudier och har bott i Riyadh i 30 år. Hon undrar sedan om jag vill ge henne telefonnumret till min compoundfrisör…

Varje salong måste ha sin egen säkerhetsvakt, som ser till att ingen manlig individ kommer i närheten av de avslöjade kvinnorna. En del salonger har även låst dörr och ringklocka, för att kunna kolla att det verkligen är kvinnfolk som vill in.

Saudiska kvinnor fixar oftast håret på torsdagar, för då samlas familjen till fredagsmys. Eftersom en saudisk familj sträcker sig över ett stort antal hushåll, blir fredagsmyset ganska storvulet. Typ släktkalas. I en del fall är familjens överhuvud liberalt sinnad och tillåter kvinnorna att visa både ansikte och frisyr, medan andra måste täcka minsta hudflik – huvud, ansikte och till och med händerna. Och så finns hela skalan däremellan.

Om man ändå ska stoppa in huvudet i en väldraperad sjal (hijab) kan man ju undra varför man alls besvärar sig med att gå till frissan. Men frisyren är viktig här, även utanpå tyget. Det stoppas in allehanda material i håret (en väninna vittnar om att själv ha sett toalettrulle på plats under sjalen) för att det ska se stort ut. Stort är inne.

Nyfriserad?

Får dom då inte problem med sitt hår, när det är täckt av tygsjok hela tiden, oåtkomligt för luft och ljus och sådant som hår behöver?
Jo, det får dom. Nätet är fullt av goda råd för hur man sköter sitt hår under en hijab. Dels blir håret slitet, av det rent mekaniska nötandet mot tyg, och dels blir det utarmat av D-vitaminbrist. Och som om det inte är nog, har kranvattnet i dessa ökentrakter passerat genom avsaltningsanläggningar och är fattigt på vissa för håret viktiga mineraler. Tur att det handlar om tjockt arabiskt hår, så det finns lite att slita på.
Många västerländska kvinnor får problem med håravfall när de bor här, och måste använda specialschampo som ska motverka bristerna i vattnet. Zinktabletter är också bra att ta då.

Och apropå schampo: Jag snubblade över en sajt med en ekonomisk analys* om hårvård i Saudiarabien. (Varför finns en sådan analys..?) Den visade att med ökade inkomster blev folk mer benägna att sköta sitt hår och hårvårdsmarknaden fick ett uppsving! Familjer med lägre inkomster gick från att tvätta håret med tvål till att faktiskt använda schampo, och högre inkomsttagare gick från att använda både schampo och balsam, till att anlita proffs på frisersalonger.

Så nu vet ni det i röran efter valet därhemma – om vi får en regering som kan hålla ekonomin på en hög nivå, så gynnar det även Proctor & Gamble…

 * http://www.euromonitor.com/hair-care-in-saudi-arabia/report
Publicerat i folket och religionen, Kvinna i Saudiarabien | 1 kommentar

Saudiarabiens nationaldag och historien bakom

Det är alltid fascinerande med länder som har en riktig nationaldag. En nationaldag med historisk tyngd bakom.
Saudiarabien har en sådan, den 23 september. Och då ligger nästan självaste St Patrick’s Day i lä vad det gäller grönhet. (För det kan ju inte heta grönska i den här sammanhanget?)

7119

SONY DSCDen 23 september 1932 utropades Konungariket Saudiarabien. Det är det man firar.
Men landets rötter går längre tillbaka än så. Nu ska jag berätta historien om Saudiarabiens födelse. Det är en lång historia, men otroligt intressant i skenet av vad som händer i regionen idag. Man inte vet om man ska skaka uppgivet på huvudet eller få kalla kårar längs ryggraden…

Embryot tog form under tidigt 1700-tal, då den fundamentalistiska rörelsen Wahhabiterna bildades. Deras militanta ledare Muhammad Ibn Abd Al Wahhab var gravt missnöjd med att beduinfolken på den arabiska halvön ägnade sig åt vad han kallade avgudadyrkan, vilket rimmade illa med hans strikta tolkning av koranen.
I landet Najd på samma halvö, fanns en annan ledare som hette Muhammed Ibn Saud. Han härskade över ett antal landområden som han lagt under sig genom att erövra dem från lokala beduinstammar.
När al Wahhab fick rapporter om grannen Ibn Sauds segerrika framfart bestämde han sig för att be denne om lite muskelhjälp för sina religiösa utrensningar.

De två fältherrarna insåg snart vilken stormakt de skulle kunna bygga tillsammans om de förenade sina intressen. Ibn Saud kunde få bli kung och sitta på tronen om bara Al Wahhab fick rensa islam från ”orenheterna”.
År 1744 ingick de därmed det förbund som än idag styr Saudiarabien.

3

Det första uppdraget för de förenade styrkorna blev att inta den strategiskt viktiga staden Riyadh, mitt på arabiska halvön. Därefter fortsatte man att utvidga sitt nya rike österut, ända fram till kusten mot Persiska viken.
Sedan vände de mot väst, och satte kurs mot sin största utmaning dittills. Att inta och rensa de heliga städerna Mecka och Medina. År 1802 lyckades även detta. Segervissa kunde nu Muhammad och Muhammed konstatera att de lyckats ena större delen av Arabien under en enda härskare – huset Saud.

Men…. Detta hade inte heller undgått den tidens verklige stormaktshärskare – den osmanske sultanen. Han gillade inte alls vad han såg, och beslöt sätta stopp för det nya rikets framfart. Han beordrade sin underhuggare i området, vicekungen av Egypten, att skicka en armé till andra sidan Röda havet och ordna upp situationen.

Sagt och gjort. År 1816 tog osmanerna tillbaka sina städer Mecka och Medina, och därmed påbörjades en militär dragkamp som skulle pågå i ett drygt sekel. Hela tiden med huset Saud tillsammans med wahhabiterna på ena sidan. Delar av arabiska halvön inklusive staden Riyadh bollades fram och tillbaka mellan osmanerna, huset Saud, den mäktiga dynastin Rashid och ytterligare ett par lokala konkurrenter.

Abdulazizibn saudÅr 1902 lyckades slutligen beduinernas genom tiderna störste krigsherre, den mytomspunne Abdul Aziz Ibn Saud, sätta ned foten och befästa huvudstaden Riyadh för gott – men det var inte slut på striderna än.  Först 1926 utsågs Ibn Saud till kung av landet Hijaz (där Mecka och Medina låg). Året efter blev han kung av Najd, och redan samma år blev Storbritannien först med att internationellt erkänna ”kungariket Hijaz och Najd” som oberoende stat.

Fem år senare, den 23 september 1932, enades de äntligen, beduinerna och wahhabiterna i alla Ibn Sauds områden. Konungariket Saudiarabien föddes, och Abdul Aziz Ibn Saud blev dess förste kung.

När han suttit på tronen i två år började det klia i fingrarna på honom igen. Han tyckte att kartan skulle se bättre ut om Saudiarabien täckte även landremsan i söder, så våren 1934 inledde han ett militärt anfall mot Jemen. Det stoppades dock effektivt redan i de bergiga gränstrakterna av jemiska beduinstammar, och länderna slöt fred redan samma år.
Därefter nöjde sig kung Abdulaziz Ibn Saud med att regera sitt rike fram till sin död 1953. Under hans era upptäcktes de oljefyndigheter som blev grunden till både landets och hans egen ändlösa rikedom. Han sägs ha varit den rikaste mannen i världen när han dog.

För att säkra sin familjs fortsatta makt över landvinningarna, oljan och konungariket, upprättade Ibn Saud ett dekret om att ingen annan än hans ättlingar skulle få efterträda honom. Och så har det blivit. Saudiarabiens kungar efter 1953 har alla varit Ibn Sauds söner. Kung Abdullah, som regerar här idag, är hans son. Kronprinsen är hans son. Även vice kronprinsen är hans son.
(Ibn Saud hade 22 fruar och 45 söner.)

Kungen av Saudiarabien idag är statschef, regeringschef, högste befälhavare i armén, och ledare för den rådgivande församlingen Majlis Al-Shura. Och han sitter på tronen för att kunna hålla löftet som hans anfader på 1700-talet gav Ibn Al Wahhab – att kungen ska vara islams väktare, och beskyddare av de två heliga moskéerna i Mecka och Medina.
Varje gång kungens namn nämns i officiella sammanhang här – även i nyhetsmedia, används hela hans titel, ”King Abdullah bin Abdul Aziz, Custodian of the Two Holy Mosques”.

Men jag får inte ihop ekvationen. Antingen är det både ironiskt och fullständigt utan logik, att terroristpatrasket ISIS nu säger sig vilja förstöra just dessa moskéer. I wahhabismens namn.
Eller också är det ologiska att moskéerna faktiskt finns där, som ”avgudasymboler” mitt i det kungarike som lovat hålla islam rent från sådana. I wahhabismens namn.
Förklara gärna för mig, någon!

map

Publicerat i Fakta och funderingar, folket och religionen, Gulfkrisen | 1 kommentar

”Visst har vi mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”

Ingenting kan stämma bättre in för att beskriva min senaste semesterupplevelse, än Karin Boyes berömda ord. Som motvikt till den allvarsamma verkligheten i mitt förra inlägg, tänkte jag idag ta med er ovan molnen, och berätta om lite flärd och lyx.
Inte så lite heller, för den delen.

Nästan alla jag pratat med sedan vi kom tillbaka från semestern i Thailand har frågat om samma sak. Och det gäller inte hur det var i Bangkok, eller om vi hade tur med vädret – nej, frågan lyder i olika varianter: ”HUR var den där sjukt lyxiga flygresan ni gjorde?”
Så kanske det är läge att ge er en inblick i den osannolika världen på 12 000 meters höjd.

Vi flög alltså första klass med Emirates Airbus 380, tur och retur mellan Dubai och Bangkok. Och därmed gick en av mina drömmar i uppfyllelse. Har dreglat över bilder i många år och tänkt att fick jag bara flyga i den miljön skulle flygrädslan inte få en chans att stjäla min uppmärksamhet.
Nu dök det upp en sällsynt lyckad kombination av flygplanstyp, flygbolag och sträcka, så vi bestämde att detta skulle få bli en del av vår semesterupplevelse i år. En once-in-a-lifetime grej, som är vansinnigt kul att ha gjort.
Och flygrädd? Pffft!

Lyxkänslan är nästan svår att beskriva. Så – om nu en bild säger mer än tusen ord, ska jag be att få bjuda på drygt trettiotusen ord genom att lägga upp bilderna nedan. Klicka på första bilden så öppnas ett blädderbart galleri. Samt lite bildtexter. Bon voyage!

Publicerat i Det sociala livet, Resor | 2 kommentarer