Smartare än en femteklassare?

Svenska barn som flyttar med sina familjer utomlands får ofta inrätta sig i internationella skolor, och följa engelska eller amerikanska läroplaner. Men i Riyadh finns minsann en svensk skola! En alldeles riktig, statsunderstödd skola som följer svenska läroplanen. Swedish School ligger inne i Kingdom City compound där det bor många svenskar, men eleverna kommer även från andra compounds.

Sten Vesterman från Upplands Väsby är sedan i höstas rektor på skolan. Eva Vesterman är lärare, och dessutom Stens fru. Det är ingen slump – de ansökte och fick sina jobb här samtidigt. Skolan anställer gärna lärarpar, eftersom det blir smidigare med både boende och arbetsvillkor.

IMG_9289s

Eva och jag har lärt känna varandra genom våra bloggar nu under ”vintern” och har träffats hos varann några gånger. Hon är en sån där kul, pigg och generös person som man får en massa energi av att umgås med.
När jag häromkvällen var inbjuden till en (supertrevlig) middag med ”svenskbordet” på Kingdom, bestämde jag mig för att skriva några rader om skolan, så jag gjorde mig lite frågvis en stund.
Då fick jag bland annat veta att detta är en av endast fyra statsunderstödda svenska skolor utanför Europa! (De andra tre finns i Peking, Nairobi och Moçambiques huvudstad Maputo).

IMG_9321s

Skolan har ett fyrtiotal elever, uppdelade på fyra grupper – varav två för dagis/förskolebarn. I den yngsta gruppen är barnen 1,5-3 år, nästa kull är 4-5 år, lågstadiegruppen 6-9 år och mellanstadiegruppen är 9-11 år. När det är dags för högstadiet vill eleverna oftast byta till någon av de internationella skolorna, som har större klasser och äldre barn.

Swedish School grundades av Ericsson för 35 år sedan. Den var betydligt större under 80- och 90-talen då svenska företag – inte minst Ericsson – hade mycket folk på plats för att hjälpa till med uppbyggnad av telecomnät och infrastruktur. Skolan är öppen för barn från alla nordiska länder men har idag även några saudiska elever, som har återvänt hem efter att ha bott en längre tid i Sverige.

IMG_0848s

Rektor Sten berättar att föräldrarna till dessa barn har tagit till sig ‘det svenska förhållningssättet’, och har därför valt att låta sina barn gå i svensk skola även på sin egen hemmaplan. Övriga elever är svenska, danska och finska medborgare.

Norge då? undrar jag såklart. Nej, Norge har faktiskt inga företag i Saudi! (Va? Är det inte lönsamt att exportera norsk olja hit…?)

En norsk produkt vet jag, som är riktigt stor i hela mellanöstern och även här i Riyadh; Jotun målarfärg. Dock har man tydligen ingen norsk personal på plats, utan sköter försäljningen med lokal arbetskraft.
Undrar varför. Jag får fråga min kära norska väninna och kollega från CBS-tiden, Lisbeth Larsen, som numera är Global Colour Manager för Jotun. Hon reser ofta omkring här i regionen, men har ännu inte kommit hit och hälsat på. Hon har dock nogsamt informerat mig att Jotun har målat och underhåller många kända byggnader, däribland Burj Khalifa i Dubai.

Men tillbaka till Svenska skolan i Riyadh:
Alldeles efter det att Eva och Sten tillträtt sina tjänster, fick de veta att svenska skolinspektionen skulle komma på tillsynsbesök. Så det ”blev lite svettigt att försöka sätta sig in i allting nytt, på väldigt kort tid” säger Eva. Men granskningen av papper och kunskaper passerade nålsögat, och alla kunde andas ut.
Dock har man fått vänja sig vid att saudiska myndigheter tittar in då och då på spontana besök, och kontrollerar att ingen bryter mot de religiösa lagarna eller avviker från regelverket.

Skolan jobbade denna vecka med ett nordiskt tema och man har både byggt Lego och sytt Angry Birds. Förra månaden hade man en Saudi-vecka, och då restes beduintält, och både lärare och elever klädde sig traditionellt saudiskt. Man målade kameler och åt saudisk mat.

img_4188

För några år sedan fick skolan ett celebert besök av otippat slag; självaste Christer Fuglesang hälsade på, i samband med att han var inbjuden till Riyadh av svenska ambassaden. Ett signerat porträtt på hedersplats vittnar om det. Eftersom jag följde varenda rymdfärja och varenda rymdpromenad på den tiden det begav sig, blev jag mäkta förtjust över att hitta min stora idol här av alla ställen…

IMG_0854s

Publicerat i Det sociala livet | 1 kommentar

Vända andra kinden till? Oh nej!

I dessa tider när ”alla är fotografer” har vi alla också blivit fotomodeller.

Vi har kanske inte funnit oss själva här i livet, men nog har vi hittat vår bästa fotovinkel! Antingen samma sida mot kameran, eller ständigt samma min. När någons mobilkamera kommer fram, så intar vi blixtsnabbt den väl inövade posen och kopplar på vår foto-sociala look. Party eller familjemys, Norrland eller Skåne, New York eller Dubai. Klädseln och bakgrunden varierar, men inte modellen.

Unga kvinnor som tycker om sitt eget utseende, kör helst selfievinkeln lite uppifrån, så att urringningen kommer med. (Redan 50-talset pinup-fotografer insåg den garanterade seixghetsfaktorn i den vinkeln – kolla gamla filmstjärnebilder ni som har sådana kvar!) Om sedan turistattraktionen i bakgrunden inte helt syns på bilden är oväsentligt. Boobsen är viktigare. Även i New York.

Är du en ung man som tycker om ditt eget utseende, så ska du helst se ut som om du fångas mitt i steget. Där du bara ‘råkar’ ha kopplat på playboy-minen med ögonbrynen lite uppdragna i mitten. Posera? Moi? Nejdå, jag är bara oemotståndlig, som alltid.

Vi som är äldre är mer försiktiga, ”nej usch, inte närbild!” Vi har varit med om ett långt liv av skämmighet över mindre lyckade bilder, som likförbannat hamnar i någons album och visas upp då och då. Skuggor på fel ställe, en panna som ser alldeles för naken ut, en näsa som blir som en potatis, eller – Gud förbjude – en icke inhållen mage i avslöjande profil.
Vi har lärt av detta och nu vet vi hur våra anletsdrag vilar bäst och bilringarna syns minst. Därför ser vi likadana ut på bild efter bild efter bild.

När jag i min ungdom jobbade med fåfänga artister i rock’n’roll-branschen, upplevde jag fenomenet många gånger. Vi som stod vid sidan om fotograferingarna tyckte att artisterna var både jättefjompiga och enformiga. Ty detta var långt före Facebook och Instagram, så vi vanliga dödliga förstod ännu inte vådan av att ständigt leva med kameralinser omkring sig.

Allra tydligast var detta med Julio Iglesias (Enriques pappa, för er som inte vet). Han hade till och med inskrivet i sitt kontrakt att han bara fick fotograferas från höger sida. Det tog hus i helsicke om någon fotograf smög sig på honom från fel håll. Ut med filmen ur kameran, börja om!

Juliovinkel

Dessa tankar kom över mig när jag nyss såg någon lägga upp en ny profilbild. Facebook hade vänligheten att genast visa ett collage med tre av den personens tidigare profilbilder. Dom var så lika att jag undrade varför ens byta bild?

Nej, det här hade ingen som helst koppling till Saudiarabien. Annat än att jag sitter här och skriver.  Ute svajar palmerna i ganska friska vindbyar, himlen är mulen och det är 34°C. Tänk hårfön.
Och nu kommer en liten koppling: Under vårmånaderna visar sig inte Saudi från sin bästa sida… (häpp)

Publicerat i Det sociala livet | Lämna en kommentar

Vårstormar

Så har jag varit med om två stormar som skakat om i den saudiska vardagsidyllen. En sandstorm och en politisk storm. Bägge var lika intressanta på sitt sätt, och bägge lämnade ett visst kaos efter sig.

Det politiska ovädret blåste ju över till slut, och här avstår jag från att återigen förlora mig i synpunkter på hur det hela hanterades. Däremot kan jag ge er det saudiarabiska perspektivet, sammanfattat på ett utmärkt sätt av den kvinnliga (!) krönikören i lokala Arab News, Sabria Jawhar . Hon skrev så här:

Sabria Jawhar”In Wallstrom’s zeal to further the cause of women’s rights — at least women’s rights as perceived by western nations — she managed to disrespect Shariah, the Sunnah and 1.5 billion Muslims. Wallstrom can be held as an example of a western diplomat who didn’t do her homework.
No reasonable person can object to criticism when based on fact and research, but when criticism comes from ignorance, well, consequences abound.
Whenever a diplomat inserts the word “medieval” when discussing the domestic policies of a country with which it has a long and productive partnership, it becomes necessary for them to take basic lessons in diplomacy.”

I slutet av detta inlägg hittar ni en länk till hennes text i sin helhet. Intressant läsning för alla som dömer ut saudiska kvinnor som nertryckta och underdåniga.

Om jag inte hade läst både svensk och saudisk press under det här bråket, så hade jag nästan inte märkt något av det här på plats. Ingen spottade på mig, ingen kom med någon kommentar om att jag är svensk – inte annat än mina väninnor från andra länder, som av ren nyfikenhet undrade om det var sant med hemkallade ambassadörer och stoppade inresevisum.

Men visst blev det mycket prat om Sverige i media och lokala sociala trådar. Kvinnorna var rädda att IKEA skulle stängas ner…. En saudisk man kommenterade detta så här: ”Ja, tipsa Sverige om att som hämnd stänga IKEA i Riyadh. Då visar det sig vem som har den verkliga makten över våra kvinnor!”
(Alla kvinnor här älskar IKEA. Både saudiskor och expat-fruar. Med påföljd att alla män hatar IKEA. Ungefär som överallt i världen…)

För mig och Steve personligen hade visumstoppet ingen som helst betydelse. Vi har våra uppehållstillstånd som är giltiga tills vi lämnar landet, vilket vi ju ända ska göra snart. Men gissa om det störde nattsömnen hos många, och skapade panik bland företag som stod i begrepp att starta stora dyra projekt och behövde ha hit sin personal för att leda och utbilda! Vissa riskerade att inte kunna leverera tjänster i enlighet med ingånget kontrakt – och därmed bli stämda för kontraktsbrott. Osv.

Självklart blev det lite nervöst när det hela fortsatte eskalera och det började skrivas i arabisk press att Sverige kritiserat islam. Sån’t gillar man inte här. Vi som bor här och känner vårt Saudiarabien vet ju att om man inte följer deras spelregler så blir det repressalier. Och eftersom det inte framstod som om svenska regeringen förstod vad man måste göra för att dämpa och lugna ner situationen, kändes det onekligen frustrerande ett tag. Om det skulle spridas att svenskar var emot islam, vore det inte lika kul att gå ute på stan här längre.

apology1Nu visade det sig som tur var att någon till slut tänkte som en professionell diplomat och ordnade upp det hela med ett sändebud och ett kungligt sigill.
I arabisk press konstaterade man att Sverige bett om ursäkt, och därhemma stampade Margot med foten och sa ”jag har inte alls bett om ursäkt, jag har bara beklagat missförståndet”.

Alla var nöjda. Åtminstone på ytan. Och det är ju den som räknas i politiken…

 

Men nu över till den mer fysiskt påtagliga stormen. Den som spred röd sand över oss alla i onsdags eftermiddag och natt.

sandstormRiyadhEn sandstorm drar in över Riyadh 

Jag har upplevt ett antal sandstormar här. På våren, när temperaturen slår om från sval till het, är de ganska vanliga. Luften blir gul-röd och det blåser omkring sand, så man sätter på sig ett munskydd och skyndar inomhus. Efteråt ligger det lite sand på balkonger, uppfarter och gångvägar, och sen är det inte mer med det.

Men den här gången talar vi SANDSTORM. Vi talar om ett rött helvete.

Vi visste att den var på väg. Folk norröver meddelade i sms vad Riyadh hade att vänta om några timmar. Som tur var denna dag kom Steve hem ovanligt tidigt från jobbet, och därför var vi i säkerhet inomhus när det började blåsa upp. Häftigt, tänkte jag, nu får jag äntligen uppleva en riktig sån där sandstorm som man sett på film och bilder. Jag parkerade mig vid sovrumsfönstret med min kamera, ivrig att dokumentera…

BL-IMG_9073Först blåste det upp ordentligt och bladen i palmkronorna slets åt alla håll på en gång. Lägg märke till den höga byggnaden i bakgrunden, som syns i diset.

BL-IMG_9086Här, några minuter senare, syns den inte längre…

BL-IMG_9088

Ytterligare några minuter senare började luften skifta i gulrosa…

BL-IMG_9092…och sedan i rött.

IMG_9114sJag gick över till andra sidan huset och tog den här bilden från mitt arbetsrum. Nu var luften röd, det tjöt och ven. Läpparna kändes torra och det började lukta sand i hela lägenheten. Men jag tyckte fortfarande att det var coolt att få vara med om detta. Trodde ju att den skulle blåsa över på en halvtimme. Ett sån’t där monster kan väl inte orka hålla igång hur länge som helst.
Trodde jag.
Då visste jag inte att sandmolnet på djupet täckte ett område från Riyadh till Dammam – en sträcka på över femtio mil! Stormen stannade hos oss i åtta timmar.

Vi gick och lade oss med en olustig känsla, och sa att när vi vaknar imorgon är vi nog täckta av ett lager sand. Och vi fick nästan rätt.

Nästa morgon hade stormen äntligen dragit vidare mot sydost. Mot stackars Qatar och Dubai. Jag drog en lättnadens suck när jag gläntade på gardinen och såg solen skina från en knallblå himmel. Men sedan trodde jag knappt mina ögon när jag kom ut i tamburen…

BL-IMG_9140

BL-IMG_9158

Jag gick över vardagsrummets klinkers och nästan halkade på ett fint lager gulrött puder. Sedan tittade jag ut på en av balkongerna. Och där tog barnet i mig överhanden…

BL-IMG_9203På köpet kunde jag konstatera att jag har ett bra fotvalv. Sedan ringde jag housekeeping och bad om en extra städning. Även på spisen och köksbänkarna låg ett puderlager. Så kunde vi ju liksom inte ha det till nästa veckostädning.

BL-IMG_9206Städpatrullen hade fullt upp även utanför vår dörr den dagen.

BL-IMG_9036I övrigt var dagen efter en strålande fin skärtorsdag. Fåglarna sjöng, luften var hög och klar, himlen blå, och rabatterna i compoundet blommade på som om ingenting hade hänt. Sån’t är livet i den arabiska öknen. Ytterligheterna avlöser varandra.
Och som för att knäppa mig på näsan när jag skriver detta, väser just nu ännu en sandstorm utanför fönstren. Men en mer normal variant här gången. Ljusår ifrån den röda vägg som drog in över oss i onsdags.

Phew.

Glad Påsk på er alla!

Här är hela Sabria Jawhar’s text om Wallströmaffären: The undiplomatic diplomat | Arab News

Publicerat i folket och religionen, Kvinna i Saudiarabien, Landet | Lämna en kommentar

Abaya och ajabaja

Efter mitt förra inlägg har jag fått en del frågor om kvinnornas klädsel i Saudi.  Vad måste man egentligen bära? Och vad får man inte bära?
Varför visar en del ansiktet medan andra gömmer sig bakom heltäckande slöjor? Vad är skillnaden mellan en abaya och en burka?

Kul att ni frågar! Och samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne hur jag kunnat blogga om Saudiarabien i snart två år utan att ta upp detta ämne… Hallå liksom. Det borde väl ha varit bland det första att skriva om.
Först reder vi ut begreppen om vad som är vad, sedan bjuder jag på några inhemska kvinnors egna berättelser om traditionerna i deras släkt, som dikterar hur och när de måste gömma sig för männen…

abaya-2013Abaya
I Saudiarabien måste alla kvinnor – muslim eller inte – bära en svart abaya på offentliga platser (=utanför compoundet för min del). En abaya är helt enkelt ett hellångt plagg med långa ärmar. Under abayan har man oftast lättare kläder, men allt från pyjamas till bikini lär förekomma… Det beror på om abayan har öppning framtill eller inte. Man får absolut  inte gå omkring med abayan fladdrande och visa bara ben.
Vi som inte är muslimska kvinnor behöver inte täcka huvudet, men vi måste alltid ha en huvudscarf hängande runt halsen ifall vi stöter på någon nitisk ”muttawa”, den religiösa polisen.
I Riyadh måste abayan vara svart. Däremot blir det allt vanligare med dekorationer i glittrande strass, inlägg i olika färger, eller broderier i guld och silver. I Jeddah, som har ett öppnare klimat, förekommer numera abayor i andra färger än svart.

woman-wearing-a-black-burqa-1Niqab
De muslimska kvinnorna i Saudiarabien bär, utöver abayan, i regel en niqab. En heltäckande huvudduk som enbart lämnar en smal öppning för ögonen. Ordet niqab kan vara antingen själva huvudbonaden, eller hela klädedräkten.
Detta är den absolut vanligaste klädseln bland kvinnorna här i Riyadh och man ser den i olika varianter. En del visar ögonbrynen, andra inte, en del har en lös slöja för ansiktet under ögonen, andra har en huvudbonad och slöja som är ihopsydda (som på bilden) och ytterligare andra knyter den övre delen av huvudsjalen runt pannan och fäster med en knut bak – à la Zorro…
Allt efter graden av religiösa krav, samt mode, tycke och smak.

NIQAB_2676325b-2jmxc1sI början kändes det så främmande med dessa svarta skepnader som gled fram över galleriornas glänsande marmorgolv, att jag alltid undvek att titta på dem, men idag möter jag deras blick och utbyter ofta ett vänligt leende. Det är märkligt hur ögonen ännu tydligare blir själens spegel, när de är det enda man ser. Man behöver inte alls se munnen för att uppfatta ett leende!

burkaBurka
Många västerlänningar drar den muslimska dräkten över en kam och kallar den för ”burka” men det är helt galet. Burka är nämligen Afghanistans speciella kvinnodräkt. Den är heltäckande från topp till tå och har ett nät för ögonen. I Afghanistan är den dessutom blå. Här i Saudiarabien ser man nästan aldrig någon med en riktig burka.
(På Facebook har det cirkulerat en bil klädd i blå burka med nät, och rubriker om att kvinnorna nu får köra bil i Saudiarabien. Roligt skämt, men fel land…)

Hijab
Det vanligaste muslimska kännetecknet världen över är väl huvudsjalen, som draperas efter alla konstens regler och täcker huvud, hals och axlar. Den heter hijab.

När och för vem?
Nu till den saudiska kvinnan och hennes klädkoder. När måste hon vara täckt, när får hon visa sig och för vem får hon visa sig?
Ja, här går reglerna väldigt isär, mellan olika regioner och mellan olika familjer. Det är släktens överhuvud som sätter gränserna, och här förekommer allt ifrån att kvinnorna inte behöver täcka ansiktet alls, till att de inte får visa en enda hudflik, vilket innebär både heltäckande slöja och svarta handskar.

Strikt religiöst får kvinnor bara beblanda sig med manliga individer som är ”mahram” – dvs någon som man inte kan gifta sig med. Eftersom koranen ser äktenskap mellan kusiner som det idealiska partnerskapet mellan två familjer, går gränsen där. Pappa, bror, morfar och farfar går bra. Men sedan är det stopp. I många familjer har kusiner av olika kön aldrig träffats!
De som är lite mer liberala tillåter kusinerna att träffas på släktträffar – om flickorna och kvinnorna är beslöjade.
Sedan finns det även familjer som umgås med stor öppenhet, vilket innebär att kvinnorna inte ens behöver bära hijab, bara en tunn sjal över håret som markering.

Mot löfte om anonymitet har jag av kvinnor som lever sitt liv här, fått några personliga vittnesmål att dela med er. Läs och förundras.

Amerikanska gift med saudisk man:
”Hos mina svärföräldrar blandar man ALDRIG män och kvinnor. De till och med kollar att ingen manlig individ finns inom synhåll innan en kvinna lämnar huset.
Trots att kvinnan är helt täckt – slöja för ansiktet, handskar, hela paketet!
Vi bor i ett hus med 6 hushåll och på något sätt lyckas männen alltid bli osynliga innan en kvinna går ut genom dörren. I början tyckte jag det var förolämpande, men med tiden har jag insett att det faktiskt är av någon slags missriktad respekt för familjens kvinnor – så att vi ska kunna gå ut utan att känna oss obekväma.
På de tre år jag har bott här har jag aldrig sett mina svågrar och skulle inte veta vilka de är om vi sågs på gatan. Barn skiljs åt från 10-årsåldern i vår familj.”

Saudisk kvinna gift med saudisk man:
”Ena sidan av min familj har blandade släktträffar en gång i veckan, där åtminstone hälften av oss kvinnor är obeslöjade, oavsett vilken manlig individ som är närvarande. På den andra sidan av familjen är de väldigt strikta och skulle inte drömma om att blanda kvinnor och män.
Vi har ordnat det så att vi har blandade sammankomster på torsdagar, och segregerade på fredagar. De som vill umgås med motsatta könet kommer på torsdagar och de som känner sig obekväma med det kan träffa sina manliga respektive kvinnliga släktingar på fredagen. No big deal.”

Europeisk kvinna gift med saudisk man:
”Min familj är strikt men tolerant. Efter två år här slutade jag bära slöja för ansiktet, och det går bra. Man respekterar mitt beslut och jag respekterar deras. Det är inte min plats att försöka ändra på deras tradition.
Men jag måste få berätta en lustighet; en gång mötte vi vår grannfamilj på flygplatsen i Istanbul. Kvinnorna bar inte abaya och hade ingenting på huvudet. Och männen… männen hälsade vänligt på mig och frågade hur jag mådde och om jag trivs med att bo i Saudi!! Det kändes som om vi befann oss på en annan planet! Men när vi landade hemma var kvinnorna åter försvunna bakom svart tyg och männen har aldrig tilltalat mig igen…”

Ung ogift saudisk kvinna:
”Jag är till förtret för många i min släkt, för jag vägrar bära slöja. Men det struntar jag i. Jag vill inte och då gör jag inte det.
Vi har alltid uppdelade släktkalas, och de äldre och konservativa i min släkt har bett mig att täcka mitt huvud precis innan jag går in i kvinnornas festlokal – så att det åtminstone ska se ut som om jag tar av mig den bara för att jag går in bland enbart kvinnor. Men jag gör aldrig det, och det är aldrig någon som bryr sig när det kommer till kritan. Vi bara har de där små fighterna varje gång. Det hör liksom till traditionen numera…”

Publicerat i Det sociala livet, Kvinna i Saudiarabien | 2 kommentarer

Fåfängans (dolda) marknad

Jag är så upprörd över det otrevliga ställningskriget mellan Sverige och Saudiarabien, att jag måste tänka på något annat. Det står om Sverige varenda dag i arabisk press, och det står om Saudi varenda dag i svensk press. Vi har ältat situationen på Facebook, i grupper och i forum. Det har känts angeläget att försöka förklara komplexiteten bakom den uppkomna konflikten för alla svenskar som inte kan förstå det saudiska sättet att tänka – (det går inte att förstå om man inte har levt med det en tid), men nu räcker det.
Jag är varken politiker eller mediatränad, och därför blir jag bara arg. Debatterande tar fram markattan inom mig, och henne vill jag inte ens själv umgås med.

Nä, nu ska det handla om det jag utlovade i förra inlägget; Fashion, flärd och fåfänga.

satc2”Sex and the City” utspelade sig visserligen i Abu Dhabi – men som symbolisk bild är det close enough…

Häromveckan planerade jag att skriva om de saudiska männens klädkoder, och när jag letade efter en lämplig bild till det inlägget, fick jag syn på en urläcker teckning med just män i sina ‘thobes’. Så jag kontaktade illustratören och bad om tillstånd att använda hennes skiss. Det blev upptakten till en helt annan dialog än jag hade väntat mig…

Hon heter Julie Johnson och visade sig vara unik på många sätt. En västerländsk kvinna som är professor i modedesign vid ett av Saudiarabiens större universitet för kvinnor! Med eget arbetstillstånd och hemmaman i bagaget! Det går inte av för hackor.

10986480_10152814812804862_4660859018851204041_o

I sitt hemland USA är Julie en eftertraktad modetecknare och illustratör. Under en påkostad kampanj för ett modehus häromåret, täckte hennes teckningar en hel tunnelbanestation i New York…
Hon var i många år professor vid Academy of Art University Fashion Program i San Francisco, och har varit verksam inom flera av modebranschens olika områden (art direction, fashion styling, fashion design).
Som konstnär har hon haft framgångsrika utställningar och hennes verk ingår i Oprah Winfreys privata samling.
När jag fick veta allt detta blev jag jättenyfiken. Hur hamnade hon i det här landet, och vadå modedesign, i Saudiarabien…?

Sedan augusti 2014 bor Julie i kuststaden Jeddah vid Röda Havet. I Jeddah råder ett helt annat klimat än i Riyadh, inte bara vädermässigt. Det är en friare stad, mer tillåtande och med ett öppnare socialt liv (inom vissa ramar, givetvis – det är fortfarande Saudiarabien…). Och där undervisar hon alltså saudiska kvinnor i modedesign.

– Jag är en äventyrare på många sätt. Min man och jag har rest mycket, varit runt i både Asien och Afrika, men aldrig tidigare i mellanöstern. Vi har alltid drömt om att någon gång bo utomlands, så när jag blev erbjuden att ansöka om den här tjänsten i Jeddah tvekade vi inte en sekund.
– Min man är hemmaman, och jag har inga problem med livsstilen här, som att jag inte får köra bil, måste bära abaya och allt det där. Det är ett äventyr!

women_10Men hur kan man undervisa i modedesign i ett land som gömmer sina kvinnor under svarta tyglager?

– Ja visst är det underbart motsägelsefullt! När jag berättade det för min bror, sa jag att det blir som att vara gästtalare på ett hem för döva… Men det är inte alls så!
– Som vanligt har vi i väst förutfattade meningar men ingen aning om hur det egentligen är i det här landet – hur otroligt begåvade, drivna och målinriktade flertalet kvinnor är. Och att mode är lika viktigt för dem som för alla andra. Här finns allt från supertrendiga fashionistas till dem som inte bryr sig. Precis som vilket land som helst.

– I västvärlden finns ju ett talesätt om att kvinnor inte i första hand klär upp sig för att attrahera män, utan för att imponera på andra kvinnor. De orden får ännu starkare innebörd här i Saudiarabien, där en kvinna tar av sig sin hijab eller niqab enbart framför sin man, bror eller far.
– I den här kulturen frodas det sociala livet kring fester och sammankomster med enbart kvinnor. Och då åker abayor och slöjor av. Då är det djupa urringningar, rygglösa klänningar och skyhöga klackar (”nosebleed high heels”) som gäller.
– Där ger de varandra komplimanger med uttrycket ”Mashallah”, som betyder ”jag är inte avundsjuk utan beundrar bara vad Allah har skapat på dig, genom dig, med dig”.

– Så under abayorna döljer sig en del riktiga modelejoninnor med både smak och pengar. De reser mycket till Europa och USA med sin familj, har en säker blick för design och trender, och är väl bevandrade i modevärlden.  

Ja det är väl dessa kvinnor som söker sig till utbildning inom mode och därför hamnar i din klass?

– Självklart är det så. Och det är ju huvudsakligen dem jag pratar om. Sedan finns det givetvis många kvinnor, här liksom överallt i världen, som inte har råd eller intresse att bry sig om mode eller designkläder.
– Jag vill säga till var och en av dina bloggläsare: låt dig inte luras av vad du läser om Saudi i tidningarna. Det finns mycken kvinnlig urkraft som bidar tiden i det här landet! Dessa unga kvinnor utgör den generation som kommer att förändra livet här över de kommande 20-3o åren. De är inte kuvade – de är välutbildade, världsvana och smarta. Jag applåderar dem varenda dag!

Ok, så småningom blir de modedesigners. Men se’n då – finns det någon arbetsmarknad för dem när de är klara med sin utbildning? Har Saudiarabien någon modeindustri?

– Inte någon större tillverkande industri, men modebranschen i vidare bemärkelse är  enorm. Saudiska kvinnor älskar kläder, och som du vet finns alla kända märken i butikerna här i landet. Liksom de stora internationella butikskedjorna.

Ja, det kan jag intyga. H&M är jättestora i varenda köpcentrum, tillsammans med allt från Prada och Dior till Lindex. Ursäkta mig Julie, fortsätt:

– En inhemsk verksamhet som börjar smyga igång är dock abaya-design! Allt eftersom abayorna blir mindre konservativa, dvs får alltmer inslag av mönster, dekorationer och färger, har kvinnor börjat starta egna – om än blygsamma – verksamheter med design och tillverkning av abayor.
– När det gäller egendesignade ”vanliga” kläder går kvinnorna till en souk (arabisk marknad) och väljer ut tyger, som de sedan tar till en manlig skräddare. Han är oftast en skicklig hantverkare från Indien, Pakistan eller Filippinerna. Här skulle ju finnas utrymme för kreativa kvinnor att skapa sig en egen modedesign-verksamhet. Men problemet är att flickornas familjer ser detta som ett jobb med låg status och låg lön, eftersom de bara sett de invandrade skräddarna och deras små överbelamrade skrymslen. Ingen framtid för en saudisk kvinna!
– Tyvärr ser de inte möjligheterna. De ser inte att det kan vara embryot till en inhemsk storindustri…

– Det finns faktiskt några saudiska designers som har rönt internationella framgångar, och jag vill speciellt nämna två män och en kvinna. De är utbildade utomlands och huvudsakligen verksamma i Europa och USA. De två manliga är Yahya Bishri http://www.yahyacouture.com och Mohammed Ashi http://ashistudio.com

– Den förste, Mr Bishri, designade bland annat en klänning åt prinsessan Diana. Hon sällskapade ju som bekant med en saudisk man när olyckan tog hennes liv.


yahya_bishri         Yahya Bishri på catwalken

– Mohammed Ashi, har å sin sida blivit mäkta populär hos Anna Wintour – chefredaktören för amerikanska Vouge. Hon har som bekant makten att hjälpa eller stjälpa karriärer inom modebranschen – och hans karriär är nu på väg uppåt.

img_5210– Razan Alazzouni www.razanalazzouni.com , är en ung kvinnlig designer som är väldigt het bland inte minst bland Hollywoods stjärnor och celebriteter, hennes alster bärs ofta på röda mattan i olika sammanhang. Hon är född och uppvuxen i Riaydh, fick sin utbildning i Boston och bor numera både i Saudi och USA.

 

TACK Julie Johnson, för en mycket mycket intressant insyn i en för mig okänd del av Saudi!
Jag har lite research på gång för att komplettera materialet till det där inlägget om manlig klädsel, som fortfarande finns kvar i planeringen.. Men ni får tjuvtitta på Julies underbara skiss så länge – den som startade alltihop…

Ju2

Läs mer om Julie Johnson Art här:
http://juliejohnsonart.com/home.html
https://www.youtube.com/watch?v=BHrkdmIswLI
https://www.facebook.com/pages/Julie-Johnson-Art/189502414942
http://instagram.com/juliejohnsonart 

Publicerat i Det sociala livet, Kvinna i Saudiarabien | 1 kommentar

Fashionista a la Saudi

Jag har förstått att en riktig bloggdrottning blir man bara om man bloggar om mode och skönhet. Man lägger upp en bild på ett par nonchalant utslängda märkesskor och skriver ”Kolla in mitt senaste spontanköp” och vips får man miljonintäkter från annonser.

Funderade på om jag skulle ta en bild av min nyaste abaya och lägga upp. Och tipsa om inköpsstället; den arabiska gatumarknaden Dirrah souk i Riyadh. Vadå? Inga sponsorpengar? Mäe..

Min senaste handväska, inköpt i Dubai, då? Den är 5,5 x 4 cm och glittrar så vackert på sin lilla glashylla hemma.

Nej, det blir nog inga reklamintäkter i min blogg…

Idag skiner solen i Solna och jag tänker strax ge mig ut på en biltur, eller långpromenad, eller något annat som jag inte kan göra i compoundet i Riyadh. Men – jag vill först berätta om nästa inlägg då jag faktiskt tänker ta er med in i den saudiarabiska modevärlden. Och det handlar minsann inte om svarta abayor.

Passande nog på Internationella Kvinnodagen idag, kan jag flagga för att ni ska få träffa en mycket spännande kvinna; hon är professor i modedesign vid ett av Saudiarabiens stora universitet, tillika konstnär och modetecknare.
Jag är helt fascinerad av hennes arbete och har ställt massor med dumma frågor som ”Hur kan man undervisa i modedesign i ett land som gömmer sina kvinnor under svarta tyglager?”
Detta svarar hon på, och så berättar hon mycket annat intressant om kvinnor och män och det dolda modeintresset i Saudi.

”Missa inte det!” som hallåorna på TV säger…

Publicerat i Det sociala livet, folket och religionen, Kvinna i Saudiarabien | 1 kommentar

Var är Abdullah?

Vår apotekare Abdullah är en medicinskt kunnig och högst charmerande man med glimten i ögat. Bördig från Egypten, där han har sin fru kvar – hon får inte komma hit, men han åker ofta hem på besök.

Häromkvällen gick jag upp dit för att fylla på något i husapoteket och öppnade dörren, men såg ingen Abdullah. Jag ropade ”Hello?” och klev in närmare disken. Då såg jag honom, bakom disken nere på golvet. Min första reaktion var Herregud, är han sjuk? Har han fallit ihop?

Nejdå. ”Herregud”-delen var rätt, men sjuk var han inte. Abdullah bad. Han låg kvar ihopkrupen på golvet utan att titta upp, och jag viskade ”sorry!”medan jag tyst smög tillbaka från disken och undrade om jag borde gå igen, eller vänta kvar. Eftersom han inte låst dörren, tänkte jag att jag antagligen kunde stanna.

Plötsligt ställde han sig upp, men fortfarande med ögonen slutna, och läppar som ljudlöst rörde sig kring koranens ord. Sedan dök han ner bakom disken igen och tio sekunder senare pluppade han upp som gubben i lådan, med ögonen öppna och ett brett leende; ”Hi there, how are you today?” Jag bad om ursäkt att jag klampat in, men Abdullah viftade bort det med ett skratt; ”Nej, nej, det var bara en tvåminutare ikväll, så inga problem…!”

bonordningen

När jag var liten läste jag en bok – sedermera även film – som hette ”Don Camillo och hans lilla värld”. En underbar berättelse om en katolsk pater, som är polare med Jesus på det mest befriande sätt. Med humor och utan krusiduller, precis som Abdullah i Riyadh.

Om alla var religiösa på det sättet skulle det nog inte vara så stökigt i vår lilla värld.

Publicerat i folket och religionen | Lämna en kommentar

Generiska funderingar

Ja här sitter jag, i mitten av den arabiska halvön. Med Irak i norr och Jemen i söder. Och där hemma är ni. Med rondellhundar och ubåtar och Mona Sahlin. Frågan är vem av oss som sitter säkrast….

Mitt i denna galna värld går livet sin gilla gång här. En ”kallfront” har hållit dagstemperaturerna kring väldigt behagliga 30 grader, och rabatterna prunkar av färgglada blommor.

Nye kungen har delat ut pengar till sina undersåtar. Två månadslöner extra till alla saudier anställda i statliga saudiska företag. Invandrare och anställda i privata företag får dock inte del av hans stora generositet…

Jag ser att det debatteras friskt på Facebook därhemma om vem som egentligen är svensk. Det problemet finns inte här. Ojojoj. Snacka om tvärtom! Här är saudier saudier och gränsen mellan dem och oss andra är knivskarp. Man kan inte ens bli medborgare. Så sent som i höstas blev det möjligt för icke infödda mödrar till saudiska barn att ansöka om permanent uppehållstillstånd. Som gäller i fem år…

Jag har försökt klura ut vad som gör en tvättäkta saudier, och vad jag har förstått måste man vara en direkt ättling till någon av de gamla beduinstammarna som slogs ihop till Konungariket Saudiarabien när landet grundades 1932.
Som om bara ättlingar till de som var med 1776 skulle få kalla sig för amerikaner.

Märklig debatt förresten. När upphör man att vara den man är? Och vem har rätt att klistra etiketter på folk? Jag är övertygad om att var och en känner inom sig var man hör hemma. Oavsett var man bor.

Undrar om jag är svensk. Mormor var från Belgien, och pappas släkt hade vallonblod. Så egentligen är jag väl mer belgiska då. Fast morfar var  amerikansk medborgare i tio år under första världskriget. Det kanske berättigar mig till ett green card? Men både han och hans föräldrar var ju förstås födda i Norrköping. Djupt rotade i den svenska myllan, alltså.
Å andra sidan har jag alltid känt mig lite osvensk. Sett som en konkurrensfördel. Och så är jag gift med en australiensare. Som har brittiskt pass… Jisses vilken soppa.

Om en vecka sätter jag mig på planet till Sverige för ett kort besök. Home sweet home.

Ila liqa!

Publicerat i folket och religionen | Lämna en kommentar

Puttin’ on the Ritz

Ute är det sandstorm. Inne sprider sig en doft av Banana Bread från ugnen. Steve är på jobbet. Ed Sheeran sjunger för mig från iTunes.
Det är söndag i Saudiarabien, och i morse deltog jag i mitt livs första bokklubbsmöte. Det var kul och blev faktiskt en intressant diskussion kring en novell från Nya Zealand.

Aktiviteterna för oss expat-fruar duggar tätt, vilket är väldigt trevligt men jag hinner ju inte vara med på så många av dem, eftersom jag jobbar. Det stör mig inte, jag är helt enkelt inte den där hypersociala umgängestypen. Hur mycket jag än trivs med mina vänner så tycker jag att lagom är bäst, jag gillar att pyssla med mitt. Och så måste jag ju hinna blogga förstås ;)

Förra veckan kom dock en inbjudan som jag inte hade tackat nej till för allt smör i Småland.

En av mina närmaste vänner här är professionell event-fixare och ordnar olika utflykter, guidade turer och andra aktiviteter i och omkring Riyadh. Denna gång bjöd hon in till  Breakfast at the Ritz. En drömfrukost i lyxmiljö, som varje expathustru hoppas få uppleva åtminstone en gång under sitt Saudiliv.

1 Ritz Carlton Riyadh

Innan jag går vidare – undrar ni varför jag alltid pratar om ”imorse” och frukost eller brunch? Jo, sociala aktiviteter för västerländska damer i Riyadh äger alltid rum på morgnarna. Då är det längst avstånd mellan bönestunderna, och då är det lugnast ute eftersom alla nattsuddande saudier är hemma och sover. Allvarligt! Besök ett köpcentrum vid 23-tiden  och det är packat med lokalbor!

Nå, tillbaka till Ritz;
Eftersom jag är lite svag för glitter, marmor och mässing, såg jag verkligen fram emot denna frukost.

IMG_8176

Det blev en minst sagt positiv överraskning när det visade sig att vi inte bara skulle få frukost, utan även en guidad tur runt hotellet – inklusive en av sviterna. Hygglig wow-faktor. Och inte nog med det….VI FICK FOTOGRAFERA HUR MYCKET VI VILLE!

Kära läsare, varsågoda och njut eller bli förbannade – allt efter tycke och smak.

Lobbyn:IMG_8158a

IMG_8227

Spa-lokalerna:IMG_8246

IMG_8255

IMG_8242

Lobbyn blir fotograferad uppifrån:IMG_8223

Inne i en svit (fem rum, kök, hall och två badrum):IMG_8206

Svitens matsal/konferensrum:IMG_8184

Svitens myspysrum. Typiskt arabisk set-up. Man sitter längs väggarna och umgås.IMG_8185

Svitens arbetsrum:

Svitens master bedroom (det fanns två sovrum till):IMG_8191

Ett av svitens badrum (OBS selfie med kamera, inte smartphone):IMG_8197

Och så några av frukostbufféns tjugotal sektioner:
IMG_8322

IMG_8323IMG_8327IMG_8328

IMG_8332

IMG_8334

Efter frukosten gäller det att ta rätt dörr om man ska gå på damernas:IMG_8336

Detta är herrarnas:IMG_8338

Ja, det gäller att vara nykter när man ska på toa i Saudiarabien…

Nu måste jag kolla hur det går för bananbrödet i ugnen. Ha en trevlig fortsatt söndag var ni än befinner er i världen!

Publicerat i Det sociala livet | 1 kommentar

Landet som ingen tycker om

Det är både lustigt och olustigt hur jag finner mig själv sitta och försvara Saudiarabien i olika sociala inlägg. Men när även seriösa nyhetsjournalister – i både Sverige och USA – yttrar sig om förhållandena i Saudi utan att ha en aning om vad dom pratar om, då blir jag faktiskt förbannad. Det är väl illa nog som det är, utan överdrifter och rena faktafel.

Det var så befriande att under kung Abdullahs begravning höra de pålästa kommentatorerna från CNN och BBC sitta och analysera läget i Saudi idag och imorgon. Kunnigt och sakligt och med stor lokalkännedom, resonerade de om både positivt och negativt.

I det här landet är det alltid någon medlem i religiösa rådet som uttalar sig kritiskt och kräver rättning i leden. Nästan varje dag är det någon som har synpunkter på något. Oftast en ensam ultrakonservativ kvinnoförtryckare, som genast blir emotsagd i sociala medier, lokala bloggar och insändare i pressen. Men i väst blir det rubriker som att det är ett kungligt dekret. ”Saudi förbjuder..”, ”Saudi kräver..”, ”Saudi fördömer..”
Eller att det var en ”stor skandal i Saudi” när några upprörda twittrare tyckte att Michelle Obama borde ha täckt huvudet under sitt korta besök här.
Det var ingen skandal. Ingen brydde sig. Allra minst kungen. Han har tagit emot barhuvade kvinnor på officiellt besök många gånger.

Ni som känner mig vet mycket väl att jag tycker som ni andra om de känsliga frågorna här, som jag helst inte skriver så högljutt om – vilket bevisar hur känsliga de är. Det betyder inte att jag inte har tagit ställning. Men som jag poängterat i tidigare inlägg; min bloggroll är inte att kritisera, utan att skildra olika sidor av livet som expat i Saudiarabien. Ett liv som är otroligt annorlunda och spännande,  ångestfyllt och klaustrofobiskt, priviligierat och overkligt.

Jag vill också påstå att det finns länder som är mycket värre, men som aldrig kritiseras eller sablas ner på samma sätt i svenska medier. Vissa länder som totalt saknar mänskliga rättigheter, men bortför och avrättar i lönndom. Och som dessutom stjäl, ljuger, blockerar information och hjärntvättar sin befolkning. Här i Saudi är internet öppet, ingen är faktiskt hjärntvättad, och landets historia är varken förljugen eller omgjord.

Men av alla obehagliga regimer som härjar i världen just nu – av alla förljugna diktaturer och korrupta demokratier, är det tydligen lättare att döma just Saudi. Alla ”vet” hur det är, trots att väldigt få har varit här och sett med egna ögon. Jag blir så trött när man lyfter fram sju år gamla sanningar, eller översättningar från amerikansk muslimofobisk press, presenterade som om de vore nyheter och kalla fakta.

Som sagt, lustigt hur jag finner mig själv sitta och försvara detta kungarike i öknen, där så mycket är svårt att försvara – men det mesta går att förklara. Det är beduinernas land, och årtalet är 1436.

Publicerat i folket och religionen, Landet | Lämna en kommentar