Nå’n som tyckte det var dags att jag tog bort julhälsningen…?
Jag följer verkligen inte bloggarnas gyllene regel; ”Skriv kort, och uppdatera ofta. Skriv en rad, vad som helst, bara du skriver något varje dag.”

Nä. Vi har hunnit långt in i januari. Exakt en månad sedan förra inlägget, ser jag just. Det är tisdag kväll i Saudiarabien. Just nu är det mörkt och riktigt kyligt (7°C) så inomhus har vi till och med värmen på. Men idag sken solen och jag satt ute och åt lunch med en väninna. Vi hade koftor på oss och det blåste kallt i skuggan – men solen värmde ordentligt. Så jag är nu solbränd på högra halvan av ansiktet. 

Över lunchen pratade vi bland annat om de senaste händelserna härifrån, som skapat förstasidesrubriker i Europa. Det är svårt att få ihop bilden, när man sitter i en Beverly Hills-miljö och tittar ut över en glittrande turkosblå pool, fredligt vajande palmer och blommande pelargoner.
Tusen piskrapp och tio års fängelse för bloggande om frihet.
En offentlig avrättning mitt på ett övergångsställe i den heliga staden Mecka.
Detta sker i ett land där jag varje dag möter vänliga, hjälpsamma, leende människor som visserligen kör bil som blådårar, men annars är som folk är mest. I ett land där vi gör utflykter till  ökenlandskap som tar andan ur en, med kameler som betar fridfullt från torra ökenbuskar, precis som de gjort i tusen år.

Fattar ni? Det går inte att ta in.

Låt mig därför helt sudda ut bilderna av det nyss sagda, och istället ta med er till en naturupplevelse från detta kontrasternas land;
En dryg timmes bilresa väster om Riyadh löper en bergsrygg med klippformationer, som på Gotland skulle kallas raukar. På utsidan av dessa stupar bergssidan rakt ner flera hundra meter och långt därnere breder ökenlandskapet ut sig i mil efter mil efter mil.
Här, på en speciell plats som bildar liksom en glipa i bergskedjan, finns ”The Edge of the World”, ett av landets populäraste utflyktsmål bland oss invandrare och gästarbetare.

Förra veckan fick jag äntligen chansen att se platsen med egna ögon – och det fick även min son, som har varit här på kärt besök i två veckor. Några vänner tog med oss på en dagsutflykt dit, vilket jag är dem evigt tacksam för. Man kan nämligen inte bara sätta sig i en bil och köra dit – den sista timmen går genom ett kargt ökenlandskap utan vägar och med lösa stenar, sand, skrevor och lurigheter. Man måste alltid vara minst ett par  fyrhjulsdrivna bilar i sällskap.

Vi var tre bilar som skumpade oss fram till stupet, förbi kameler och acaciaträd, beduintält och slängda plastpåsar. (Det ligger skräp överallt där människor dragit fram, i det här landet..) Vår färd gick problemfritt, ingen fastnade i sanden, ingen fick punktering och ingen bildel skakade sönder.
Det gjorde inte heller gräddtårtan som vi hade med oss för att fira en i sällskapet som fyllde år. Som jag skrev på Facebook – det var första och säkert enda gången jag varit på födelsedagskalas i öknen…

Väl framme åt vi världens mest omskakade tårta och sjöng ”Happy Birthday to yooou” innan alla – utom höjdrädda jag – klättrade upp på klipporna och lät sig hänföras. Själv stannade jag vid baslägret och passade bilarna. Men det var utsikt därifrån också, om än inte lika magnifik.

Så, här följer några bilder, både från min horisont och uppifrån toppen –  dit man egentligen bör ha begett sig för att verkligen ha upplevt The Edge of the World. Men det räcker för mig att titta på bilderna, så får jag svindel!

Här måste jag dock få inflika att jag veckan innan faktiskt besökte högsta tillåtna höjd i världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai. Sådeså. Bildbevis bifogas!
Men den sortens höjder klarar jag – i trygghet inomhus och där tornets fot är bredare än toppen. Att däremot klättra på svindlande höjder med möjlighet att tappa balansen och falla fritt – nej tack.

Medan ni tittar på bilderna ska jag gå och lägga mig. Jag har en späckad arbetsdag framför datorn imorgon. Men nu har jag i alla fall brutit den långa bloggpausen, och det känns liksom som att jag äntligen tagit ner julpyntet! Nån gång måste det ju ske….

Den 6 januari: Tryggt inglasad på våningsplan 148 i Burj Khalifa. 838 meter upp i luften, och inte det minsta höjdrädd!

I fredags: På väg ut i vildmarken. Det gäller att ha den andra bilen inom synhåll, men ändå ligga så långt bakom att man kan se trots sandmolnet som rörs upp. Bakom oss kör den trejde bilen i vår karavan.

Milsvid öde öken. Inga vägar, inga bekvämlighetsinrättningar. Kolla in marken – ni kan ju tänka er hur det skakade om både oss och packningen.

Acaciaträdet är det enda träd som överlever i öknen. En regnsäsong räcker för att vattna det. Den ”krater” man kör igenom ut till Edge of the World heter också Acacia Valley. På Jurassic-tiden var detta en sjö. Man kan fortfarande hitta fossil efter hajtänder och snäckskal i sanden!

Längs ökenfärden såg vi hela tiden kameler i olika färger – bruna, vita, svarta – som gick och skrotade i sin makliga stil. Till slut bad vi om en kort fotopaus så att jag och Sebbe fick föreviga oss tillsammans med ett par svarta skönheter.

Eftersom vädret var perfekt och vi var där på en fredag, (vilket är veckans ”söndag” härnere) då alla är lediga från jobbet, så var vi inte ensamma på platsen..

Här är sonens bild av utsikten uppifrån toppen. (Klicka och förstora rekommenderas!) Onekligen mäktig. Och allra längst ut på tvillingtopparna därborta står vårt födelsedagsbarn och hennes man. Jag ryser ända ner i tårna….!

Själv roade jag mig med att fotografera några galna lokalbor, som för att visa att de inte räds någonting, discodansade (musiken kom från deras bil) ute på en smal avsats, medan deras kompis filmade….

Jag log också åt en ung dam som djupt koncentrerad provade olika poser framför sin selfiepinne….

Och så tog jag bilder uppåt, på dem som stod där och tog bilder neråt.


När klättrarna kom tillbaka till min nivå, blev det tårtkalas, sång och många skratt.

Våra barn lekte med en liten fjärrstyrd monstertruck som fick köra ikapp med de stora bilarna…

Och som slutbild från tillbakavägen, detta vita exemplar av öknens skepp, i den sena eftermiddagssolens sken.

Hoppas ni gillade utflykten, god natt!