Det är lördag morgon. Steve är iväg och spelar cricket med sina pakistanska Ericsson-kollegor. Ett återfall som säkert kommer att kännas i hans otränade muskler.
De gyllene troféerna på bokhyllan vittnar om hans ungdoms cricketkarriär i Australien, och han spelade även i Sverige i början, när han var nyimporterad.
Men sannolikheten att han en dag skulle spela cricket i Saudiarabien? Nä.
Nåväl, eftersom jag var duktig på gymmet igår, stannar jag hemma och latar mig. Följa med och titta på cricketspelandet är uteslutet.
”Det kommer inte vara några kvinnor där!” (För att vi är i Saudi? Eller för att det är så mördande trist att titta på…?)

Så jag utnyttjar tillfället till att sätta mig vid datorn, kräma musik ur högtalarna och plita ner några rader om D-vitamin.

Det är ett känt faktum att solen skiner i Saudiarabien. Även de som inte läser mina uppdateringar på Facebook vet att det här är ett av de länder som har flest soltimmar i världen. Men befolkningen här lider av D-vitaminbrist! Och problemet är mer utbrett än man tidigare trott. Det fastslås i en färsk studie publicerad av ett forskningsinstitut för benskörhet (Prince Miteb bin Abdullah Center for Research in Biomarkers for Osteoporosis).
Wtf liksom.

Paradoxen är att alla gömmer sig för solen. Lever sitt liv inomhus, kör bil dit de ska och shoppar i stora inhomhuscentra. Och som grädden på moset kräver religionen att man sveper in hela kroppen i tyglager. Framför allt kvinnorna förstås, men även männen har ju sina thawbs (vita hellånga ”lucialinnen”) och slöjor.
Det är kanske begripligt under de tre sommarmånaderna, som är outhärdligt heta här i Saudi. Men resten av året? Folk i Thailand gömmer sig inte. Folk i Indien gömmer sig inte. Och där är det dessutom kvävande fuktigt och smutsigt. Luften här må vara varm, men den är torr och ren. Vi västerländska invandrare är ute massor i luften, badar i pooler, promenerar runt våra compounds och gör utflykter till öknen. Man ska inte alltid ta seden dit man kommer…
D-vitaminbrist är definitivt inte bra. Det leder till benskörhet, och kan även orsaka en rad andra bristsjukdomar. I den nämnda studien fastslår forskaren att saudiska föräldrar måste se till att deras barn får tillräckligt med sol på sig, så att inte nästa generation blir helt ryggradslös (förlåt, det var mitt ordval).

Apropå den täckande klädseln, så har flera av er frågat mig vad man har på sig under den hellånga abayan. Svaret är att det beror lite på hur den ser ut. Det finns nämligen sådana med tryckknappar hela vägen fram, och då bör man inte ha nakna ben under, ifall man fastnar i något så att nedersta knapparna går upp – vilket de gör hela tiden. Långbyxor eller leggins går bra. Svarta, om man vill vara på den säkra sidan.
Men en abaya utan knäppning kan dölja vad som helst. Jag har hört att det förekommer både bikini och pyjamas.

Många abayor är så långa att de släpar i golvet. Jag fattar inte hur dessa kvinnor kan gå utan att snubbla. De liksom bara glider fram, ljudlöst och svart.
De riktigt ortodoxa har hela ansiktet gömt bakom en ogenomskinlig slöja och svarta handskar på händerna. Inte en hudflik får synas. Jag hoppas dom har en privat kvinnoträdgård någonstans där de kan få en gnutta dagsljus på sig, annars blir det väl både A, B, C och D-vitaminbrist i den stackars kroppen.

Där man kan se fötter sticka fram, är det allt från grova träningsskor till swarovskiglittrande aftonsandaletter med skyhöga klackar, och därtill pimpade tånaglar. Även de som inte målar tånaglarna har en säkerhetsventil som släpper ut lite fashion glamour; Handväskorna. Ofta stora, designade, flashiga. Säkert sjukt dyra. Helt klart utagerande.

Om en vecka sätter jag mig på Emirates flight från Riyadh till Dubai, för vidare färd hem till Stockholm. Då ska ni få se på utagerande… Vin, vänner och vårluft – hoppas jag. Håll undan snön nu!