Hur vi kom in på begravningar vet jag inte. Mitt i en mysig svensk tjej-brunch började vi prata om vad de gör med sina döda i det här landet. Vi kom på att ingen av oss har någonsin sett en kyrkogård någonstans.

Diskussionen blev alltmer morbid, medan vi mumsade på omeletter och egg benedict och drack fruktjuice.

”Alltså jag har faktiskt googlat men inte hittat något svar…”
”Men dom är ju muslimer, så dom måste ju begravas inom 24 timmar, är det inte så?”
”Ja särskilt i den här hettan.. Men var???”
”Kanske ute i öknen någonstans?”
”Jaa, jag har ju sett konstiga små sandhögar när vi har varit ute på picknick i öknen. Det kanske är gravar?!”

Där slutade vi spekulera, och beslöt fråga någon som vet. Ewa tyckte inte om tanken att hon eventuellt skuttat omkring bland människogravar i ökensanden.

Vi fick svar nästa dag.
Jag frågade i min arabiska grupp på Facebook och fick veta mycket som jag inte hade en aning om. Så här förhåller det sig – och nu slutar jag skoja om ämnet;

Visst finns det kyrkogårdar i Riyadh. Många och stora. Men man ser dem inte, för de är omgärdade av höga murar, som så många andra områden och kvarter.
En kyrkogård här är helt anonym värld. All utsmyckning är förbjuden, likaså stora gravstenar eller namn på graven. Man tillåter endast små enkla stenblock med ett nummer på, så att familjen kan hitta graven.
Muttawa, den religiösa polisen, gör raider ibland och kollar att reglerna efterlevs. En gravsten som utmärker sig på fel sätt, konfiskeras.

Den döde är enbart lindad i tygsvepning. Någon kista förekommer inte. Den döde ska ligga på kroppens högra sida, med ansiktet vänt mot Mecka. Graven fylls igen av begravningsgästerna, som en del av ritualen. Fyllningen måste göras med så mycket sand  att det blir en upphöjning, för man får absolut inte beträda själva graven.

Som död lämnas man tillbaka till Gud (Allah), och imamen som förrättar begravningsakten, pratar bara om den dödes liv som muslim. Inte om hur han eller hon var som person, inte vad man uträttat eller vilka man lämnar efter sig. Man avidentifieras totalt, och lämnar jordelivet som en god muslim med ett gravnummer.

Endast män får bevista en begravning. Kvinnor får inte beträda kyrkogårdar i Saudiarabien. Efter familjebeslut kan kvinnorna få vara med under begravningsbönen i moskéen – om de behärskar sin sorg och inte gråter så att imamen inte hörs… Under själva gravsättningen får kvinnorna aldrig vara med. Och de får inte heller besöka graven efteråt. (Ja, milda makter. Man tror att man har hört allt, men i det här landet ges alltid tillfälle att häpna ännu mer…)

Om detta förbud går dock erfarenheterna isär. Någon invände att kvinnor visst får besöka graven om det är deras barn som ligger där, och någon sa att de får göra det i sällskap med sin ”guardian”. Slutsatsen i den diskussionen blev att det måste vara olika regler för olika gravplatser – eller distrikt.

Prins Sultan Abdul Aziz al-Saud begravs i Riyadh, år 2011. Bara män!

Att reglerna skiftar verkar överhuvudtaget vara praxis i Saudi, inom alla områden. Man kan väl tolka det som ett tecken på den utvecklingsfas landet befinner sig i. Det gamla, fundamentalistiska regelverket håller på att luckras upp – men det sker inte på ett ordnat sätt, utan lite här och lite där beroende på vem som tycker vad i just den familjen eller inom just det ministeriet. Saudiarabien i ett nötskal!

Jag slår vad om att ingen av er har ägnat en tanke åt död och begravning i Riyadh, men nu vet ni. Tack vare ett knasigt frukostsamtal på café Paul en solig måndagsmorgon. Nu byter jag om, går ca 100 meter  till gymmet och jobbar bort några kalorier så att jag kan tillåta mig fler bruncher.

Trevlig helg på er!