Hur förbereder man sig på att flytta till Saudiarabien? Det är ju inte precis som att sätta sig på ett plan till USA eller något annat välbekant territorium.

Den mentala resan har varit lång. Det är mycket omvälvande att ta in. Redan i januari åkte Steve ner dit på första uppdraget, för att känna på landet. Jag har inte haft en chans att få pröva innan jag flyttar. Något som jag först tyckte var hårresande dåligt av Ericsson att inte kunna ordna. Men när jag nu med egna ögon upplevt visumprocesserna förstår jag bättre.

Först av allt måste Steve få sina papper, sitt visum och sitt uppehållstillstånd – Iqama – klart. När han väl var installerad, vidimerad, läkarundersökt, godkänd och Iqama-försedd skulle det bli min tur. Och då var vi mitt i Ramadan. Vilket är precis som Sverige i juli. Ingenting händer, ingen är på plats, man får återkomma i augusti.

Min process började med att jag måste bevisa att jag är gift med Steve. Annars får jag överhuvudtaget inte komma in i landet. Så jag beställde ett personbevis från Skatteverket. Detta papper måste jag sedan få legaliserat av UD. En stämpel som intygar att det är ett äkta svenskt dokument. Jag kände mig djupt indignerad å Skatteverkets vägnar.

OK, iväg till UD-palatset en solig sommarmorgon i ett semestertomt Stockholm. In genom en sidodörr med guldbokstäver, ”Juridiska Avdelningen”. Tar en nummerlapp och går fram till luckan. Och där bakom glaset sitter en helt otippat en granne hemifrån Solna! Så istället för att behöva komma tillbaka två dagar senare, som den egentliga proceduren föreskriver, får jag det stämplade dokumentet droppat i brevlådan hemma samma kväll. Tack för det, Susanne!

Nästa steg är att ta detta legaliserade dokument till den saudiska ambassaden i Stockholm, för att få deras stämpel på att Saudi godkänner stämpeln från UD, som godkänt Skatteverkets stämpel…

Jag tar dokumentet och mitt pass och åker in till Saudiarabiens ambassad nästa förmiddag. Entrén inramas av en flygplatsscanner – som piper när jag går igenom den. Får göra om intåget utan handväskan, som skickas genom en röntgenscanner. Godkänd. Blir ombedd att sitta i väntrummet. Jag frågar säkerhetsvakten (som är svensk) om jag måste ha något på huvudet nu, eftersom vi är på saudisk mark. ”Nejdå, inget sån’t” lugnar han.

Efter ca 20 minuters väntan blir jag visad fram till en disk, där en tjänsteman tar emot mina papper och säger ”Please sit and wait”. Jag sätter mig i väntrummet ytterligare 20 minuter. SMS:ar med Steve i Riyadh och konstaterar att vi båda just nu är i Saudiarabien, bara på lite olika ställen.

En ny tjänsteman tar emot mig och förklarar att jag måste betala först, innan jag kan få en stämpel. Det kostar 10 dollar. Ok, säger jag och tar upp mitt kreditkort. ”No no, you have to pay online. Then come back.”

Jag går därifrån efter en dryg timme utan att ha uppnått någonting.

Betalar mina 70 kr online och är på ambassaden 20 över 10 nästa morgon. (Öppettider 09.00-15.00). Uppför trappan, genom scannern, hej hej säkerhetsvakten. Jag är här för att få en stämpel…

”Ja då får du sitta ner och vänta, för här är inte en kotte!”

Eh… ”När kommer dom då?”

”Ja, det vet man aldrig!”

Vi konstaterar att det är Ramadan, och om Allah vill så kommer någon snart.

Så jag sätter mig i det nu välbekanta väntrummet med sin persiska matta och sin gigantiska bild från Mecca. Spelar Wordfeud och småpratar med säkerhetsvakten.

Klockan 11.10 kommer en distingerad medelålders man in genom dörren och kastar en blick på mig innan han försvinner in i ambassadens hemliga avdelningar.

Det går två minuter så blir jag kallad till disken, och får lämna mina papper till honom. Sedan går det inte ens fem minuter, så kommer han ut och ger mig pappren. ”There, finished” säger han med ett charmerande leende.

Jag har fått mina stämplar. Allah ville.