Det är alltid fascinerande med länder som har en riktig nationaldag. En nationaldag med historisk tyngd bakom.
Saudiarabien har en sådan, den 23 september. Och då ligger nästan självaste St Patrick’s Day i lä vad det gäller grönhet. (För det kan ju inte heta grönska i den här sammanhanget?)

Den 23 september 1932 utropades Konungariket Saudiarabien. Det är det man firar.
Men landets rötter går längre tillbaka än så. Nu ska jag berätta historien om Saudiarabiens födelse. Det är en lång historia, men otroligt intressant i skenet av vad som händer i regionen idag. Man inte vet om man ska skaka uppgivet på huvudet eller få kalla kårar längs ryggraden…

Embryot tog form under tidigt 1700-tal, då den fundamentalistiska rörelsen Wahhabiterna bildades. Deras militanta ledare Muhammad Ibn Abd Al Wahhab var gravt missnöjd med att beduinfolken på den arabiska halvön ägnade sig åt vad han kallade avgudadyrkan, vilket rimmade illa med hans strikta tolkning av koranen.
I landet Najd på samma halvö, fanns en annan ledare som hette Muhammed Ibn Saud. Han härskade över ett antal landområden som han lagt under sig genom att erövra dem från lokala beduinstammar.
När al Wahhab fick rapporter om grannen Ibn Sauds segerrika framfart bestämde han sig för att be denne om lite muskelhjälp för sina religiösa utrensningar.

De två fältherrarna insåg snart vilken stormakt de skulle kunna bygga tillsammans om de förenade sina intressen. Ibn Saud kunde få bli kung och sitta på tronen om bara Al Wahhab fick rensa islam från ”orenheterna”.
År 1744 ingick de därmed det förbund som än idag styr Saudiarabien.

Det första uppdraget för de förenade styrkorna blev att inta den strategiskt viktiga staden Riyadh, mitt på arabiska halvön. Därefter fortsatte man att utvidga sitt nya rike österut, ända fram till kusten mot Persiska viken.
Sedan vände de mot väst, och satte kurs mot sin största utmaning dittills. Att inta och rensa de heliga städerna Mecka och Medina. År 1802 lyckades även detta. Segervissa kunde nu Muhammad och Muhammed konstatera att de lyckats ena större delen av Arabien under en enda härskare – huset Saud.

Men…. Detta hade inte heller undgått den tidens verklige stormaktshärskare – den osmanske sultanen. Han gillade inte alls vad han såg, och beslöt sätta stopp för det nya rikets framfart. Han beordrade sin underhuggare i området, vicekungen av Egypten, att skicka en armé till andra sidan Röda havet och ordna upp situationen.

Sagt och gjort. År 1816 tog osmanerna tillbaka sina städer Mecka och Medina, och därmed påbörjades en militär dragkamp som skulle pågå i ett drygt sekel. Hela tiden med huset Saud tillsammans med wahhabiterna på ena sidan. Delar av arabiska halvön inklusive staden Riyadh bollades fram och tillbaka mellan osmanerna, huset Saud, den mäktiga dynastin Rashid och ytterligare ett par lokala konkurrenter.

År 1902 lyckades slutligen beduinernas genom tiderna störste krigsherre, den mytomspunne Abdul Aziz Ibn Saud, sätta ned foten och befästa huvudstaden Riyadh för gott – men det var inte slut på striderna än.  Först 1926 utsågs Ibn Saud till kung av landet Hijaz (där Mecka och Medina låg). Året efter blev han kung av Najd, och redan samma år blev Storbritannien först med att internationellt erkänna ”kungariket Hijaz och Najd” som oberoende stat.

Fem år senare, den 23 september 1932, enades de äntligen, beduinerna och wahhabiterna i alla Ibn Sauds områden. Konungariket Saudiarabien föddes, och Abdul Aziz Ibn Saud blev dess förste kung.

När han suttit på tronen i två år började det klia i fingrarna på honom igen. Han tyckte att kartan skulle se bättre ut om Saudiarabien täckte även landremsan i söder, så våren 1934 inledde han ett militärt anfall mot Jemen. Det stoppades dock effektivt redan i de bergiga gränstrakterna av jemiska beduinstammar, och länderna slöt fred redan samma år.
Därefter nöjde sig kung Abdulaziz Ibn Saud med att regera sitt rike fram till sin död 1953. Under hans era upptäcktes de oljefyndigheter som blev grunden till både landets och hans egen ändlösa rikedom. Han sägs ha varit den rikaste mannen i världen när han dog.

För att säkra sin familjs fortsatta makt över landvinningarna, oljan och konungariket, upprättade Ibn Saud ett dekret om att ingen annan än hans ättlingar skulle få efterträda honom. Och så har det blivit. Saudiarabiens kungar efter 1953 har alla varit Ibn Sauds söner. Kung Abdullah, som regerar här idag, är hans son. Kronprinsen är hans son. Även vice kronprinsen är hans son.
(Ibn Saud hade 22 fruar och 45 söner.)

Kungen av Saudiarabien idag är statschef, regeringschef, högste befälhavare i armén, och ledare för den rådgivande församlingen Majlis Al-Shura. Och han sitter på tronen för att kunna hålla löftet som hans anfader på 1700-talet gav Ibn Al Wahhab – att kungen ska vara islams väktare, och beskyddare av de två heliga moskéerna i Mecka och Medina.
Varje gång kungens namn nämns i officiella sammanhang här – även i nyhetsmedia, används hela hans titel, ”King Abdullah bin Abdul Aziz, Custodian of the Two Holy Mosques”.

Men jag får inte ihop ekvationen. Antingen är det både ironiskt och fullständigt utan logik, att terroristpatrasket ISIS nu säger sig vilja förstöra just dessa moskéer. I wahhabismens namn.
Eller också är det ologiska att moskéerna faktiskt finns där, som ”avgudasymboler” mitt i det kungarike som lovat hålla islam rent från sådana. I wahhabismens namn.
Förklara gärna för mig, någon!