Män i vitt (apropå Löfven)

Publicerat den 26 oktober, 2016 av Meg

Så har en svensk statsminister för första gången besökt Saudiarabien. Och huanemej sån’t liv det blev härhemma. I saudiska medier uppmärksammades besöket med en gäspning. En notis om att kung Salman har många diplomatiska besök denna vecka, däribland statsministern från Sverige. Sedan handlar den korta texten om hur Löfven i sitt anförande hyllat Saudis arbete med att få ut fler kvinnor i arbetslivet.

Jag tycker faktiskt att han skötte sig bra, just på grund av det han fått typiskt svensk kritik för; på ett diplomatiskt korrekt sätt lindade han in sin kritik i positivt vinklade uttalanden. Jag brukar verkligen inte prisa honom, men i det här fallet uppträdde han betydligt mer statsmannalikt än sin utrikesminister…

Löfven behövde ju inte ägna tid åt att vara diplomatisk även i sitt klädval, som kvinnliga celebriteter på besök i Saudiarabien får göra. Män kan ju klä sig hur dom vill. Eller?

Såja, nu fick jag till en ganska snygg övergång från Löfven till ett oavslutat blogginlägg som jag skrev för något år sedan, när jag fortfarande bodde i Riyadh. Vet inte varför jag aldrig lade upp det, men ibland blir det så med bloggande – det inträffar annat som känns mer aktuellt att skriva om för tillfället. Och så blir utkastet liggande.

Det handlar om mäns klädkoder.

Jodå, det finns sådana också. Saudiska män har en del att foga sig efter. Givetvis har de betydligt större frihet än kvinnorna, män kan klä sig i jeans och tröja på stan om de vill. Däremot får de inte bära korta shorts på offentliga platser! Slutar byxbenen över knäskålen så är det stopp i dörren till såväl köpcentra som restauranger och affärer.
Och det gäller alla, även västerlänningar – något som inte alla känner till när de kommer hit första gången. Men de blir varse, var så säker! Och shorts överhuvudtaget, korta eller långa, vid ärenden i offentliga byggnader (myndighetskontor, banker etc) är inte att tänka på.

De saudiske mannen kan således gå klädd i ”vanliga” kläder om han vill, men det är undantag snarare än regel. Saudierna är milt uttryckt stolta över att vara saudier, och visar det genom att i alla sammanhang bära sin traditionella dräkt. I skolan är den obligatorisk.

skolaisaud

Klädedräkten är en komplicerad historia i flera lager. Underst bärs en vit tröja och en slags vita långkalsonger, och ovanpå detta det långa vita ”lucialinnet”. Thawb på arabiska, thobe på engelska. Genom olika detaljer kan detta plagg faktiskt avslöja vilket arabiskt land mannen kommer ifrån. Med eller utan krage, ficka, knäppning osv.

Sedan har vi huvudbonaden. Dess ursprungliga funktion var att skydda beduinfolken från solens brännande strålar. När så krävdes virade man den också runt ansiktet som skydd mot sandstormar.

Den arabiska huvudsjalen för män har tre olika namn. Keffiyeh, shemagh och ghutrah. Skillnaden är både geografisk och materialmässig, och namnen har olika ursprung men har med tiden flutit ihop alltmer.

En ghutrah är traditionellt vad män i gulfstaterna bär. Den är antingen rödvitmönstrad eller helt vit. En ghutrah hålls kvar på huvudet av en repliknande svart krans, en agal. Den sägs ursprungligen ha varit ett riktigt rep, som beduinerna använde till att binda sina kameler med. När repet inte var i tjänst virades det runt huvudsjalen, som en beduinkrona.

3716886342_1501c606ac

Vem minns inte Peter O’Tooles guldglänsande huvudbonad i Lawrence av Arabien? Det är en sak som jag inte lyckats få svar på; var de så där tjusiga på den tiden, eller är det Hollywoodpimpat? När ändrades annars utseendet till dagens simpla svarta snodd?

Jag har t o m frågat sakkunniga som jobbar med mode i Saudi, men fått undanglidande svar. Man får sådana här, ett arabiskt fullblod säger aldrig ”jag vet inte”. Aldrig!

Inte heller ”kan inte”, eller ”det går inte”. Egentligen hör man aldrig ordet ”nej” överhuvudtaget. Man säger ”mafi mushkila” (inga problem) eller det klassiska ”bukra inch’Allah” (imorgon, om Allah vill).

Så därför kan jag inte ge er den upplysningen, om nu någon skulle undra. Kanske var det därför jag aldrig lade upp detta inlägg från mitt bloggande i Saudi. Jag väntar nog fortfarande på svaret.

lawrence-of-arabia

 

Publicerat i Det sociala livet, folket och religionen | 2 kommentarer

Sanningen bakom Raif Badawi – en saudisk familjetragedi

Publicerat den 21 oktober, 2016 av Meg

raif-1Imorgon åker Stefan Löfven till Saudiarabien, under stort mediarabalder och upprördhet i de politiska leden. Det är ett svek, säger en del. Det är bra, säger andra, då kan han förbättra chanserna att det saudiska kungahuset börjar tänka i demokratiska banor. ”Han måste säga att Saudiarabien är en diktatur, annars KU-anmäler jag honom!” dundrar Liberalernas vilde Birgitta Olsson.

Snälla alla… Det spelar ingen som helst roll vad lilla Sverige sitter och ryter i sitt hörn av världen. Saudiarabien har andra och viktigare saker för sig. Mäktigare påtryckare.
Och någon demokrati har man nog inte planer på att bli än på ett tag. Kungafamiljen är så nöjd med att ha makten samlad i sina palats. Däremot tycker man inte om att små uppkäftiga länder lägger sig i deras inrikespolitik. Då slår man det landet på fingrarna genom att utdela lämpligt straff. Och straff är Saudi mästare på.

Nu ryktas det återigen att bestraffningen av den världsberömde saudiske bloggaren Raif Badawi ska återupptas. Här är sanningen bakom alla rubriker om hans brott och straff;

I Saudi är det enligt gammal sed brottsoffret som bestämmer straffet för sin gärningsman. Men i fallet Raif Badawi finns det väl inget brottsoffer? säger ni. Ska det vara regimen då? Eller det ”förtalade” prästerskapet? Eller rektorn för det universitet som Raif i sin blogg påstod var ett tillhåll för terrorister?

Nej. Det är hans egen far som begärt att sonen ska få 1000 piskrapp ovanpå tio års fängelse och höga böter! För att ha dragit vanära över familjen. Hade fadern fått sin vilja igenom skulle det ha blivit dödsstraff. Ett slags hedersmord alltså.

Men det är föga förvånande, för Raif Badawis pappa är ett riktigt monster.

Raif har en syster, Samar, som även hon är en liberal aktivist och kvinnorättskämpe. Samar blev i femton års tid utsatt för fysisk och psykisk misshandel av sin far. Till slut blev familjedramat allmänt känt och en följetong i arabiska medier, när hon 2010 drog sin plågoande inför rätta och anklagade honom för misshandel och drogmissbruk. Vilket ledde till att hon själv fängslades för olydnad.
Efter en cirkus av rättegångar med anklagelser och motanklagelser frigavs hon, och hennes far fråntogs förmyndarskapet över henne. (I Saudi har ju varje kvinna en manlig ”guardian”…) En morbror utsågs till förmyndare i väntan på att hon skulle hitta en make som kunde överta den rollen.

Hela tiden hade hon officiellt stöd av brodern Raif, och syskonen anlitade i sina rättsprocesser dessutom samma advokat, den liberalt tänkande Waleed Abulkhair. Han och Samar gifte sig när hon frigivits ur fängelset, men den äktenskapliga friden varade dessvärre inte länge. I samband med Raif Badawis piskrappsdom 2013, dömdes även advokaten till 15 års fängelse följt av 15 års utreseförbud. Hans brott var ”undergrävande av regimens och statstjänstemäns makt.”

Samar själv däremot lyckades ta sig till USA där hon nu har fått amerikanskt medborgarskap. Hon har mottagit utmärkelser för sitt mod, och hon är en flitigt anlitad talare vid sammankomster för mänskliga rättigheter.

Raifs fru har som bekant också flytt landet, hon har fått politisk asyl i Kanada, där hon bor med parets tre döttrar. Och kämpar dagligen för att få sin make benådad.

Med den sorts uppväxt Raif och hans syskon haft, är det inte konstigt att de blivit frihetstörstande maskrosbarn. Tyvärr klarar ju inte ens en maskros av vad som helst hur länge som helst. Man kan bara hoppas att deras kamp inte är förgäves.

samar_badawi_with_hillary_rodham_clinton_and_michelle_obama_at_2012_iwoc_award_cropped

Samar Badawi med Michelle Obama och Hillary Clinton år 2012, i samband med att hon fick ta emot International Women of Courage Award.

Publicerat i Eftersnack, Fakta och funderingar | 2 kommentarer

Saudikvinnor bakom ratten!

Publicerat den 22 juni, 2016 av Meg

Ett gäng kvinnor kör omkring i färgglada bilar i Jeddah, i Saudiarabien. Dom kör inte lika vårdslöst som är praxis i det landet. Tvärtom, de koncentrerar sig sammanbitet på att svänga, backa och väja. Ibland går det inte, utan någon brakar in i ett annat fordon från sidan och det utbryter ett hysteriskt fnissande. Några skador blir det aldrig.

Kvinnorna kör nämligen radiobilar.

Varje vecka anordnas en en Ladies-only Night i nöjesparken Al Shallal Theme Park i Jeddah. Då kan kvinnorna slänga både slöjor och abayor och leva rövare bland nöjesattraktionerna i mode-trasiga jeans och tunna linnen. En kväll av frihet och systerskap.

Men det som kvinnorna finner mest attraktivt med den kvällen är inte att kunna klä (av) sig som dom vill. Det som lockar allra, allra mest är radiobilarna… Att få sitta bakom en ratt och styra ett fordon – hur litet och udda det än är – det slår allt.

Jag förstår dom så väl. När jag var tio-tolv år och drömde om att vara vuxen och självständig, brukade jag sitta i mammas parkerade volkswagenbubbla och fantisera. Jag låtsassvängde på ratten, låtsasväxlade och låtsastittade i backspegeln, samtidigt som jag lillgammalt låtsaskonverserade med någon låtsaväninna i passagerarsätet.

Det är väl precis där kvinnorna i Saudi befinner sig. I en låtsas-köra-bil-lek med allvarliga drömmar i botten. ”En dag vill jag vara stor och få köra bil själv.”

Ett växande antal kvinnor ger sig ut i arbetslivet och långt ifrån alla har råd med egna privatchaufförer. Dessa kvinnor vill kunna köra till och från jobbet, hämta barn i skolan och åka och handla. På sina egna villkor, inte när maken har tid att skjutsa dem.

Och utvecklingen går åt det hållet, men det tar tid. Många religiösa hinder står i vägen, många mäns rädsla bromsar utvecklingen, många hundra år av nedärvd härskarteknik tillämpas.
Trots att det inte finns någon lag som förbjuder kvinnor att köra bil. Trots att ingenting i Koranen talar emot att kvinnor skulle få köra bil. Det är de styrande männen som bara inte vill.

Så, under tiden drömmer Saudiarabiens kvinnor sina vuxendrömmar i nöjesparkernas radiobilar…

radiobil.jpgFOTO: ARWA AL-NEAMI/NEVER NEVER LAND SERIES
Publicerat i Eftersnack | Lämna en kommentar

”Samhället, inte de styrande, bestämmer om kvinnor ska få köra bil”

Publicerat den 26 april, 2016 av Meg

Idag, dagen efter den hajpade planen ‘Saudi 2030’, hölls det internationell presskonferens i ett palats i Riyadh. Vice kronprinsen Muhammed bin Salman besvarade frågor om ämnen som inte fanns med i planen. Bland annat den oundvikliga:

”En av målsättningarna i planen är att öka kvinnorna del i förvärvslivet från 22 till 30 procent. Kommer det leda till att kvinnor får köra bil?”

Och prinsen svarade på sedvanligt kryptiskt saudispråk. ”Hittills har inte samhället låtit sig övertalas – och vi vill betona att det är upp till samhället att bestämma. Förändring kan inte tvingas fram, och vi kommer aldrig att låta vårt land dikteras av påtryckningar från utomstående.”

På sociala medier suckas det uppgivet och man undrar vem som är ”samhället”…

file-26-Deputy-Crown-Prince.jpg

Prins Muhammed bin Salman bin Abdulaziz Al Saud är 31 år och son till nuvarande kungen av Saudiarabien. Han är världens yngste försvarsminister, ordförande i landets ekonomiska råd, chef över den kungliga domstolen, och inofficiellt den som bestämmer över landets oljepolitik.

Ja, inofficiellt är det nog han som är samhället.

 

 

Publicerat i Eftersnack | 2 kommentarer

Saudiarabien håller andan

Publicerat den 24 april, 2016 av Meg

Vad har han i kikarn, vice kronprins Mohammed bin Salman? Imorgon ska han presentera en plan för Saudiarabiens framtid. Det låter ju ganska pretentiöst, och spekulationerna har inte uteblivit…
Twitter och Facebook bubblar, sjuder och kokar av gissningar. Ska kvinnorna får köra bil nu? Ska Saudi öppna gränserna för turism? Ska amerikaner få köpa in sig i det statliga oljebolaget Saudi Aramco?

Jag känner mig väldigt långt från öknens torra varma klimat just denna aprilsöndag, när det ömsom regnar, haglar och snöar utanför fönstret härhemma. Men ändå är jag där, mitt i hettan av alla diskussioner och spekulationer. Saudierna älskar sina sociala medier, och har många och ordrika åsikter om det mesta.

women-to-drive-saudi-arabiaJust nu pågår en fascinerande debatt mellan en aggressiv muslimsk kvinna och hennes mer sansade medsystrar, kring ämnet kvinnor och bilkörning. Så fort det kommer på tapeten, blåser det hårt åt olika håll i Saudiarabien.

Alla kvinnor tycker faktiskt inte att bilkörning är något att sträva efter. Men de flesta hyllar friheten det skulle innebära. Friheten att kunna sätta sig i en egen bil och kvista iväg dit man vill när man vill, utan att behöva krångla med drivers, taxi eller makens goda vilja.

En hel del har hänt i utvecklingen för kvinnors rättigheter sedan jag flyttade till Saudi år 2013. Kvinnor har t ex fått viss rösträtt och kan bli invalda i lokala styrelser. Men de är i skriande minoritet och några har redan blivit utmobbade från sina uppdrag.
Så sent som nu i slutet på mars var det en välmeriterad kvinnlig advokat som gav upp och lämnade sin plats i Jeddah’s kommunalråd. Hon tvingades till exempel sitta åtskild från sina manliga kollegor i ett annat rum, och delta i sessionerna via datakommunikation.

I kungens rådgivande församling (the Shoura council) däremot, finns numera hela trettio kvinnor som faktiskt är delegater på lika villkor. De sitter tillsammans med 120 manliga kollegor, i samma lokal och utan segregerande avskiljningar. Ganska sensationellt för att vara Saudi!

shoura2.jpg

Två av de kvinnliga Shoura-medlemmarna har helt nyligen åter igen tagit upp frågan om kvinnors rätt att köra bil. Det har såklart satt fart på önskedrömmar och gissningar inför kronprinsens utannonserade tillkännagivande av en ny framtidsvision imorgon.

Någon förändring till kvinnornas fördel kan vi nog förvänta oss, men att de plötsligt får tillstånd att köra bil är ganska osannolikt. Ska bli spännande att se vad det blir för något – det finns ju en del att ta av; Ska de saudiska kvinnorna få slippa manliga förmyndare? Få resa utomlands utan sin mans tillstånd? Få ha eget bankkonto? Få gå på begravningar och beträda kyrkogårdar? Få gå på fotbollsmatcher?  Få slippa sitta bakom skärmar i moskén?
Man kan nästan förstå om just bilkörning inte har högst prioritet hos alla kvinnor.

Nu har det slutat snöa, och jag avslutar istället med en helt underbar vårkväll i Solna.

Publicerat i Eftersnack | Lämna en kommentar

A Hologram for the King

Publicerat den 19 mars, 2016 av Meg

a-hologram-for-the-king-tom-hanks

Den 22 april är det världspremiär för Tom Hanks’ nya film ”A Hologram for the King”. Den utspelar sig i Saudiarabien, där hans rollfigur är en medelålderskrisande affärsman som vill bygga ett IT-projekt mitt i öknen.

Men inte en enda scen är inspelad i Saudi. När Tom Hanks går omkring bland sanddynerna är han inte ens i någon arabisk öken – inspelningsplatsen är i den marockanska delen av Sahara. Man har också filmat i Egypten, och Tyskland.

Just Sahara och just Marocko är väldigt populärt bland filmmakare. Alla filmer man tror utspelar sig i Mellanöstern verkar vara inspelade här… Allt ifrån gamla klassiker som Lawrence of Arabia till Casablanca (vilket ju iofs kan bero på att Casablanca faktiskt ligger i Marocko…). Men även scener i en rad nyare produktioner, såsom Sex and the City II, senaste Bondfilmen Spectre, och TV-serien Game of Thrones.

Marocko har nämnligen blivit lite av Afrikas Hollywood. Med sin varierande natur, sitt fördelaktiga klimat och sina tillåtande lagar, har landet förstått att utnyttja sina resurser för att locka till sig dollarstinna filmproducenter. Man erbjuder utländska filmbolag all slags avancerad utrustning och service – med rabatt. Nej, stavningsprogrammet, inte Rabat. Det är Marockos huvudstad.

Marockanska staten stöttar med skattelättnader och lokalbefolkningen ställer upp som statister med en allt högre grad av professionalism.

Som turist i landet kan man åka på guidade turer och se de olika platser man känner igen från filmens värld, och Google är fullt av sökträffar på ”Film Locations in Morocco”, där producenterna kan välja inspelningsmiljö och få hjälp med att söka tillstånd.

Den lilla staden Ouarzazate i södra Marocko, vid kanten av Sahara, är populärast för öken- och oas-inspelningar. Fès, som är landets äldsta stad och ligger längre in i landet, erbjuder bazarer, palats och marknadsplatser med sjudande folkliv. Och vackert belägna
Essaouira vid atlantkusten är populärt för panoraman med hav och strand. Game of Thrones-följare känner igen staden under namnet Astapor. (Även GoT-staden Yunkai ligger i Marocko).

Marocko4

Det är alltid lika fascinerande att börja göra research när jag vill ge lite fördjupad bakgrund till ett inlägg, för jag vet aldrig var jag hamnar i slutänden.
Att börja med Tom Hanks i Saudiarabien och fastna i Marockos filmvärld var lite otippat. Men vilket häftigt land det verkar vara – och bara namnen på städerna  ger ju associationer till både gamla favoritlåtar, filmer och böcker; Marrakesh, Rabat, Agadir, Tanger – och inte minst Casablanca.

Jag vill verkligen resa till Marocko någon gång och se allt detta med egna ögon. Dessutom tycker jag att marockansk mat, de få gånger jag smakat den, är otroligt god. Men men, i kölvattnet till alla amerikanska filmbolag och deras entourage har säkert de vanliga snabbmatskedjorna etablerat sig. Så även i Marocko kanske det numera är lika mycket McDonalds som ras el hanout…

Marocko2

Se filmens trailer här

Publicerat i Kuriosa | 1 kommentar

Tio månader senare…

Publicerat den 8 mars, 2016 av Meg

 

12748077_10208692589051574_8869429591771354618_o

Med en färsk bild från Riyadh hälsar jag er välkomna tillbaka till min Saudiblogg! Det är min goda vän Bushra  Qamar Ahmed och hennes man Faraz som leker i gungorna. Så kan livet i Saudiarabien också se ut.

Det har nu gått nästan på dagen tio månader sedan jag skrev det förra inlägget, kvällen innan jag lämnade Riyadh för gott. Och jag trodde att jag därmed satte punkt för den här bloggen. Men så blev det inte. För jag har insett att jag inte är klar med Saudiarabien än.

Gång på gång snubblar jag över något ämne som får mig att tänka ”varför skrev jag inte om det i bloggen?” Dessutom får både Steve och jag ofta berätta om livet i Saudi, folk är väldigt nyfikna och har massor av frågor. Och jag ser på statistiken att bloggen fortfarande har en jämn ström av besökare, från hela världen.

So what the heck. Jag tar upp tråden igen. Det finns ju så oändligt mycket mer att berätta än vad jag hann med under mina två år där. Jag har fortfarande ‘ögon på marken’, inte minst genom alla vänner i Riyadh och Jeddah, som jag har tät kontakt med. Dessutom följer jag de lokala nyheterna, är med i ett par saudi-grupper på Facebook, och läser bloggar och tweets.

Idag är det Internationella Kvinnodagen och jag vill passa på att skicka en uppmuntrande tanke till alla saudiska kvinnor som för sin segdragna kamp för jämställdhet – och framför allt för att få köra bil. Det finns ingen fråga som har högre prioritet för dessa kvinnor än att kunna sätta sig bakom ratten och köra iväg på sina egna villkor.
Jag har själv levt under förbudet i två år, och det är otroligt jobbigt och frihetsberövande att antingen vänta på skjuts av maken, eller behöva krångla med att beställa en ”driver” så fort man ska göra det minsta lilla ärende. Spontana utflykter kan man glömma.

De rika kvinnorna – som är ganska många i skattefria Saudiarabien – har egna drivers. Privatchaufförer som skjutsar dem till och från luncher, skönhetssalonger och shoppingmalls. Barnen och hushållet tar hembiträdet hand om.
De mindre välbeställda får förlita sig på manliga släktingar, vare sig de är vuxna män eller tolvåriga söner. Jag skojar inte! Har man en penis, får man köra bil i Saudi. Därför är också trafiksituationen som den är. Livsfarlig. (Se Tack och lov att jag inte får köra bil här)

Tidigare ikväll hade jag ett långt intressant samtal med en Saudisk väninna i Riyadh om varför hon väljer att dölja sitt ansikte bakom en slöja. Vi kom in på ämnet när jag nämnde att Lettland tänker införa slöjförbud om ett år. Den diskussionen kan jag gå närmare in på i ett senare inlägg.

Om mitt liv och mina tankar härhemma bloggar jag på annat ställe. Här koncentrerar jag mig på sådant som har med Saudiarabien att göra. En outtömlig källa…

Publicerat i Eftersnack, Kvinna i Saudiarabien | Lämna en kommentar

Final Exit

Publicerat den 6 maj, 2015 av Meg

Så har det blivit dags. Imorgon bitti sätter jag på mig abayan för sista gången, går ut genom dörren till 414, sätter mig i bilen bredvid Steve, och så kör vi genom compoundet, ut genom security-grindarna, upp på Northern Ring Road och sedan norrut mot King Khaled International Airport.

IMG_0073

IMG_0074

Medan solen går upp över öknen kör vi förbi det gigantiska Princess Noura University for Women. Förbi enorma reklamskyltar som ser väldigt amerikanska ut, om man bortser ifrån att de visar leende photoshop-perfekta saudiska män, istället för leende photoshop-perfekta kvinnor.

Bye IqamaFörbi allt detta åker vi. Som så många gånger förr. Men när jag går genom passkontrollen den här gången får jag en ‘Final Exit’-stämpel i passet, och lämnar ifrån mig mitt iqama (uppehållstillståndet).

I säkerhetskontrollen går jag inte genom scannern, som männen i kön framför mig. O nej, jag får lämna väskan på bandet och sedan avvika till höger, in bakom ett grönt skynke och ett till – som en tygsluss – för att inne i ett litet kyffe bli handscannad utanpå abayan av en beskäftig kvinnlig säkerhetsvakt. Därifrån går jag ut i transithallen genom ett nytt grönt skynke, plockar upp min ombordväska från bandet, och därmed har jag tekniskt sett lämnat Saudiarabien.

Väntan i loungen kommer att bli jobbig. Jag är så hopplöst sentimental (som ni kanske har märkt) så tårarna kommer bränna bakom mina morgontrötta ögonlock ända tills jag sätter mig på planet till Dubai. Och när jag ser Riyadhs coola flygplatsbyggnad försvinna under mig kommer jag börja gråta. Jag vet det redan nu.
Undrar vad som händer om jag sitter bredvid någon strikt saudisk man. Här visar man inte känslor offentligt. (Kvinnor får  t ex inte vara med på begravningar för att de inte ska störa imanens  bön med sin gråt.) Kanske han reser sig ber att få byta plats. Men vet ni – det ger jag blanka fasen i, HA!! Jag har lämnat Saudi och jag gör vad jag vill. Tror jag ska skvala lite extra bara för att retas…

Jag hatar avsked i allmänhet och det här avskedet i synnerhet, för det är så definitivt. Man kan inte återvända hit och hälsa på, även om man skulle vilja. Man åker liksom inte till Saudi bara så där. Dörren är stängd, och öppnas bara för medlemmar och inbjudna.

Förresten är det lika svårt att lämna det här landet som att komma hit. Någon sa lite elakt att Saudis främsta attraktion är deras utresevisum. Nåja… Men det är förvisso ett papper man inte får utan besvär.

Mitt fall är enklast för jag har ju ”tillhört” Steve. Mitt iqama är underställt hans, eftersom han är min förmyndare här… Mitt bankomatkort är ett extrakort till hans bankkonto (kvinnor får inte ha bankkonto i eget namn) och jag har inga tillgångar eller skulder i landet.
Mitt mobilabonnemang står i hans namn, så han får betala sista räkningen när den kommer i slutet av månaden… Och mitt slutgiltiga utresevisum är ordnat genom Ericsson.

För Steve däremot, krävs en rad åtgärder innan han släpps ut; Banken måste först utfärda ett skriftligt intyg på att alla bankkonton är tömda och avslutade. Detta skickas till Inrikesministeriet, som även kollar i systemet att han inte äger någon bil längre, har några parkeringsböter, obetald hyra, eller skulder på något lån. Först då ger de klartecken till Ericsson att utfärda utresevisum.
Så Steve har en del att fixa och trixa med under den månad han är kvar här, medan jag kör bil, handlar griskött, dricker vin och går på sta’n. Utan abaya.

Från Solna till Saudiarabien och tillbaka till Solna. Vilken resa! Min frihet kommer att öka, men det känns som om min coolhetsfaktor kommer att sjunka rejält efter imorgon bitti…

Riyadh Airport1

Bye bye Saudi Arabia.

Publicerat i Resor | 3 kommentarer

”Nu kommer alla känslorna på en och samma gång…”

Publicerat den 30 april, 2015 av Meg

En vecka.

Jag står i mitt kök och väntar på brödrosten. Tittar ut genom det lilla fönstret som till hälften är täckt av ett myggnät. Palmkronorna mot den blå himlen. De gråspräckliga småfåglarna – vars sort jag ännu inte listat ut – som pickar i det konstplanterade gräset. Stensamlingen från ökenutflykter på grannens altanräcke.

En vecka.

Idag om en vecka lämnar jag Saudiarabien för gott. Det känns lika overkligt som det en gång kändes att flytta hit. För två år sedan. Nu är uppdraget slutfört, Ericsson kallar hem Steve till huvudkontoret och jag reser en månad före honom, för att delta i en konferens med mitt jobb. Så det blir ett tvärkast från två år i Riyadh till två dagar i Båstad.
Sedan hem till Solna, där uppackning av flyttkartonger och magasinerade prylar väntar.

Halva jag är otålig att komma iväg. Släpp ut mig! Ut ur det här klostret, hem till friheten och mina egna val. Hem till vårt riktiga HEM.
Andra halvan av mig är skräckblandat sentimental. Skräck inför vad som blivit av Sverige medan vi bott här. Ska man tro media och Facebook-debatter så återvänder vi till en bananrepublik utan koll på någonting. Läskigt är bara förnamnet.
Och så är det så förtvivlat sentimentalt att lämna alla vänner, som har blivit självklara och nära. Vi har levt i en gemensam bubbla som skapat en alldeles speciell sorts gemenskap. Nu försvinner dom ifrån mig och jag vet att våra krampaktiga löften ”vi MÅSTE hålla kontakten!” kommer att hållas ett tag via Facebook och Skype, för att sedan sakta ebba ut och övergå i sporadiska meddelanden. Med tiden blir vi varandras minnesbilder av ett ofattbart liv som vi en gång delade, i ett annorlunda land.

Alla erfarna expats vet det, kan villkoren; den här sortens liv är fullt av avsked. Man kommer till en främmande miljö som osäker rookie, sedan vänjer man sig, blir hemtam, fäster sig vid platser och människor. Och då är det dags att lämna alltihop. Mot nya äventyr. Jag vet att några av er som läser detta lever ett liv där ni genomgår – eller har genomgått – den processen om och om igen, i ständigt nya länder. Ett par år här, några år där.

Jag skulle inte klara den sortens rotlöshet, måste ha en hemmabas. Jag bodde i New York på 80-talet. Nu har jag bott i Riyadh på 2010-talet. Det är lagom tidsintervall för min del. Det här har varit ett äventyr, och en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan. Men ”wherever I lay my hat – that’s my home”? Nej du Paul Young, för mig är det en hatthylla.

Brödrosten hoppar till, och jag lämnar köksfönstret. Utsikten försvinner från min näthinna. Nästa torsdag försvinner den från min vardag. Någon annan kommer att bo här, och titta ut genom mitt fönster med nya tankar. Slutet på mitt äventyr blir början på någon annans.

IMG_9378s

Men först bor ju Steve kvar här en månad till. Och jag återkommer med fler inlägg, var så säkra. Ännu är jag inte färdig, varken med Saudi eller er!

Publicerat i Det sociala livet, Fakta och funderingar, Livet i ett compound | 3 kommentarer

Smartare än en femteklassare?

Publicerat den 26 april, 2015 av Meg

Svenska barn som flyttar med sina familjer utomlands får ofta inrätta sig i internationella skolor, och följa engelska eller amerikanska läroplaner. Men i Riyadh finns minsann en svensk skola! En alldeles riktig, statsunderstödd skola som följer svenska läroplanen. Swedish School ligger inne i Kingdom City compound där det bor många svenskar, men eleverna kommer även från andra compounds.

Sten Vesterman från Upplands Väsby är sedan i höstas rektor på skolan. Eva Vesterman är lärare, och dessutom Stens fru. Det är ingen slump – de ansökte och fick sina jobb här samtidigt. Skolan anställer gärna lärarpar, eftersom det blir smidigare med både boende och arbetsvillkor.

IMG_9289s

Eva och jag har lärt känna varandra genom våra bloggar nu under ”vintern” och har träffats hos varann några gånger. Hon är en sån där kul, pigg och generös person som man får en massa energi av att umgås med.
När jag häromkvällen var inbjuden till en (supertrevlig) middag med ”svenskbordet” på Kingdom, bestämde jag mig för att skriva några rader om skolan, så jag gjorde mig lite frågvis en stund.
Då fick jag bland annat veta att detta är en av endast fyra statsunderstödda svenska skolor utanför Europa! (De andra tre finns i Peking, Nairobi och Moçambiques huvudstad Maputo).

IMG_9321s

Skolan har ett fyrtiotal elever, uppdelade på fyra grupper – varav två för dagis/förskolebarn. I den yngsta gruppen är barnen 1,5-3 år, nästa kull är 4-5 år, lågstadiegruppen 6-9 år och mellanstadiegruppen är 9-11 år. När det är dags för högstadiet vill eleverna oftast byta till någon av de internationella skolorna, som har större klasser och äldre barn.

Swedish School grundades av Ericsson för 35 år sedan. Den var betydligt större under 80- och 90-talen då svenska företag – inte minst Ericsson – hade mycket folk på plats för att hjälpa till med uppbyggnad av telecomnät och infrastruktur. Skolan är öppen för barn från alla nordiska länder men har idag även några saudiska elever, som har återvänt hem efter att ha bott en längre tid i Sverige.

IMG_0848s

Rektor Sten berättar att föräldrarna till dessa barn har tagit till sig ‘det svenska förhållningssättet’, och har därför valt att låta sina barn gå i svensk skola även på sin egen hemmaplan. Övriga elever är svenska, danska och finska medborgare.

Norge då? undrar jag såklart. Nej, Norge har faktiskt inga företag i Saudi! (Va? Är det inte lönsamt att exportera norsk olja hit…?)

En norsk produkt vet jag, som är riktigt stor i hela mellanöstern och även här i Riyadh; Jotun målarfärg. Dock har man tydligen ingen norsk personal på plats, utan sköter försäljningen med lokal arbetskraft.
Undrar varför. Jag får fråga min kära norska väninna och kollega från CBS-tiden, Lisbeth Larsen, som numera är Global Colour Manager för Jotun. Hon reser ofta omkring här i regionen, men har ännu inte kommit hit och hälsat på. Hon har dock nogsamt informerat mig att Jotun har målat och underhåller många kända byggnader, däribland Burj Khalifa i Dubai.

Men tillbaka till Svenska skolan i Riyadh:
Alldeles efter det att Eva och Sten tillträtt sina tjänster, fick de veta att svenska skolinspektionen skulle komma på tillsynsbesök. Så det ”blev lite svettigt att försöka sätta sig in i allting nytt, på väldigt kort tid” säger Eva. Men granskningen av papper och kunskaper passerade nålsögat, och alla kunde andas ut.
Dock har man fått vänja sig vid att saudiska myndigheter tittar in då och då på spontana besök, och kontrollerar att ingen bryter mot de religiösa lagarna eller avviker från regelverket.

Skolan jobbade denna vecka med ett nordiskt tema och man har både byggt Lego och sytt Angry Birds. Förra månaden hade man en Saudi-vecka, och då restes beduintält, och både lärare och elever klädde sig traditionellt saudiskt. Man målade kameler och åt saudisk mat.

img_4188

För några år sedan fick skolan ett celebert besök av otippat slag; självaste Christer Fuglesang hälsade på, i samband med att han var inbjuden till Riyadh av svenska ambassaden. Ett signerat porträtt på hedersplats vittnar om det. Eftersom jag följde varenda rymdfärja och varenda rymdpromenad på den tiden det begav sig, blev jag mäkta förtjust över att hitta min stora idol här av alla ställen…

IMG_0854s

Publicerat i Det sociala livet | 1 kommentar