Så har jag varit med om två stormar som skakat om i den saudiska vardagsidyllen. En sandstorm och en politisk storm. Bägge var lika intressanta på sitt sätt, och bägge lämnade ett visst kaos efter sig.
Det politiska ovädret blåste ju över till slut, och här avstår jag från att delge mina synpunkter på hur det hela hanterades. Däremot kan jag ge er det saudiarabiska perspektivet, sammanfattat på ett utmärkt sätt av den kvinnliga (!) krönikören i lokala Arab News, Sabria Jawhar. I slutet av detta inlägg hittar ni en länk till hennes text i sin helhet. Intressant läsning för alla som dömer ut saudiska kvinnor som nertryckta och underdåniga.
Om jag inte hade läst både svensk och saudisk press under det här bråket, så hade jag nästan inte märkt något av det här på plats. Ingen spottade på mig, ingen kom med någon kommentar om att jag är svensk – inte annat än mina väninnor från andra länder, som av ren nyfikenhet undrade om det var sant med hemkallade ambassadörer och stoppade inresevisum.
Men visst blev det mycket prat om Sverige i media och lokala sociala trådar. Kvinnorna var rädda att IKEA skulle stängas ner…. (!!!)
En saudisk man kommenterade detta så här: ”Ja, tipsa Sverige om att som hämnd stänga IKEA i Riyadh. Då visar det sig vem som har den verkliga makten över våra kvinnor!”
(Alla kvinnor här älskar IKEA. Både saudiskor och expat-fruar. Med påföljd att alla män hatar IKEA. Ungefär som överallt i världen…)
För mig och Steve personligen hade visumstoppet ingen som helst betydelse. Vi har våra uppehållstillstånd som är giltiga tills vi lämnar landet, vilket vi ju ända ska göra snart. Men det störde nattsömnen hos många, och skapade panik bland företag som stod i begrepp att starta stora dyra projekt och behövde ha hit sin personal för att leda och utbilda! Vissa riskerade att inte kunna leverera tjänster i enlighet med ingånget kontrakt – och därmed bli stämda för kontraktsbrott. Osv.
Självklart blev det lite nervöst när det hela fortsatte eskalera och det började skrivas i arabisk press att Sverige kritiserat islam. Sån’t gillar man inte här. Vi som bor här och känner vårt Saudiarabien vet ju att om man inte följer deras spelregler så blir det repressalier. Det verkade inte heller som om svenska regeringen förstod vad man måste göra för att dämpa och lugna ner situationen, så det kändes onekligen frustrerande ett tag. Om det skulle spridas att svenskar var emot islam, vore det inte lika kul att gå ute på stan här längre.
Nu visade det sig som tur var att någon till slut tänkte som en professionell diplomat, och ordnade upp det hela med ett sändebud och ett kungligt sigill.
I arabisk press konstaterade man att Sverige bett om ursäkt, och därhemma stampade Margot med foten och sa ”jag har inte alls bett om ursäkt, jag har bara beklagat missförståndet”.
Alla var nöjda. Åtminstone på ytan. Och det är ju den som räknas i politiken…
EN MER PÅTAGLIG STORM
Men nu över till den mer fysiska stormen. Den som spred röd sand över oss alla i onsdags eftermiddag och natt.
En sandstorm drar in över Riyadh
Jag har upplevt ett antal sandstormar här. På våren, när temperaturen slår om från sval till het, är de ganska vanliga. Luften blir gul-röd och det blåser omkring sand, så man sätter på sig ett munskydd och skyndar inomhus. Efteråt ligger det lite sand på balkonger, uppfarter och gångvägar, och sen är det inte mer med det.
Men den här gången talar vi SANDSTORM. Vi talar om ett rött helvete.
Vi visste att den var på väg. Folk norröver meddelade i sms vad Riyadh hade att vänta om några timmar. Som tur var denna dag kom Steve hem ovanligt tidigt från jobbet, och därför var vi i säkerhet inomhus när det började blåsa upp. Häftigt, tänkte jag, nu får jag äntligen uppleva en riktig sån där sandstorm som man sett på film och bilder. Jag parkerade mig vid sovrumsfönstret med min kamera, ivrig att dokumentera…
Först blåste det upp ordentligt och bladen i palmkronorna slets åt alla håll på en gång. Lägg märke till den höga byggnaden i bakgrunden, som syns i diset.
Här, några minuter senare, syns den inte längre…
Ytterligare några minuter senare började luften skifta i gulrosa…
Jag gick över till andra sidan huset och tog den här bilden från mitt arbetsrum. Nu var luften röd, det tjöt och ven. Läpparna kändes torra och det började lukta sand i hela lägenheten. Men jag tyckte fortfarande att det var coolt att få vara med om detta. Trodde ju att den skulle blåsa över på en halvtimme. Ett sån’t där monster kan väl inte orka hålla igång hur länge som helst.
Trodde jag.
Då visste jag inte att sandmolnet på djupet täckte ett område från Riyadh till Dammam – en sträcka på över femtio mil! Stormen stannade hos oss i åtta timmar.
Vi gick och lade oss med en olustig känsla, och sa att när vi vaknar imorgon är vi nog täckta av ett lager sand. Och vi fick nästan rätt.
Nästa morgon hade stormen äntligen dragit vidare mot sydost. Mot stackars Qatar och Dubai. Jag drog en lättnadens suck när jag gläntade på gardinen och såg solen skina från en knallblå himmel. Men sedan trodde jag knappt mina ögon när jag kom ut i tamburen…
Jag gick över vardagsrummets klinkers och nästan halkade på ett fint lager gulrött puder. Sedan tittade jag ut på en av balkongerna. Och där tog barnet i mig överhanden…
På köpet kunde jag konstatera att jag har ett bra fotvalv. Sedan ringde jag housekeeping och bad om en extra städning. Även på spisen och köksbänkarna låg ett puderlager. Så kunde vi ju liksom inte ha det till nästa veckostädning.
Städpatrullen hade fullt upp även utanför vår dörr den dagen.
I övrigt var dagen efter en strålande fin skärtorsdag. Fåglarna sjöng, luften var hög och klar, himlen blå, och rabatterna i compoundet blommade på som om ingenting hade hänt. Sån’t är livet i den arabiska öknen. Ytterligheterna avlöser varandra.
Och som för att knäppa mig på näsan när jag skriver detta, väser just nu ännu en sandstorm utanför fönstren. Men en mer normal variant här gången. Ljusår ifrån den röda vägg som drog in över oss i onsdags.
Phew.
Glad Påsk på er alla!
Här är hela Sabria Jawhar’s text om Wallströmaffären: The undiplomatic diplomat | Arab News