Tommy ändrade mitt liv

SONY DSCTommy Blom är död. En av Sveriges första riktigt stora popidoler. Alla kvinnor i min ålder minns honom som den ‘urgullige’ sångaren i Tages. För yngre generationer är han kanske mer känd som programledare i radiokanalen Vinyl 107.
För ett par år sedan fick Tommy strupcancer. Ändå fortsatte han stå på scen, i bandet The Cadillac Band, med idel gamla idolgubbar. Men i början av förra året hade cancern lagt beslag på hans röst, så till slut kunde han bara ackompanjera på ukulele medan bandets basist sjöng ”Sleep little girl”. Då klev han av scenen för gott.

Tommy Blom var den allra första artisten jag intervjuade. Den första idolen jag skrev om.  Den intervjun gjorde att mitt liv fick en ny inriktning, som i förlängningen ledde till att jag är den jag är idag.

Jag var 19 år och hade jobbat två veckor av ett år som journalistpraktikant på Aftonbladet. Ambitiöst inställd på att bli allmänreporter och skriva om viktiga saker i livet. Lite naiv och mycket nybörjarnervös.
Tommy Blom hade precis lämnat Tages för att försöka sig på en solokarriär. Det var en nyhetsbomb i pop-Sverige. Han flyttade dessutom ihop med sin flickvän, skådespelerskan Mai Nielsen, vilket alla hans kvinnliga fans mötte med stor besvikelse.

Ett av mina första uppdrag blev att rycka in för en sjuk nöjesreporter och rädda en bokad telefonintervju med Tommy om hans avhopp från Tages. ”Ställ några frågor bara, om vad han tänker göra nu. Du kan säkert det där popspråket  bättre än någon av gubbarna som är på plats!”
Vi pratade nästan en timme. Först var Tommy lite sådär trotsig-mot-journalister-svår. Men vi kom in på än det ena än det andra och Göteborgare som han var, hade han svar på allt.

Nästa dag, den 21 augusti 1968, var en tryckande varm sensommardag. Direkt när jag klev in på Aftonbladets redaktion i gamla Klarakvarteren kände jag att något hade hänt. Alla sprang runt varandra och såg skärrade ut. Hela luften var stirrig.
”Vad är det? Vad har hänt?”
”Sovjet invaderade Tjeckoslovakien inatt…!! Helvete, nu är det bråttom som fan..”
(På den tiden var en deadline en deadline. 1968 kunde man liksom inte uppdatera historien löpande på aftonbladet.se)

Så för att inte vara ivägen satte jag mig i mitt hörn och började skriva på texten om Tommy Blom. Bäst jag satt där och grunnade på formuleringar kom redaktionschefen ut från sitt rum och började dela ut förhållningsorder till skribenter och redigerare. ”Vi kör det på löpet och det på ettan och…”
Plötsligt ropade han: ”Beverloo, du gör en stor grej om det där, för du är den enda som inte skriver om ockupationen i morgondagens tidning!”

Jag blev både förtjust och livrädd. Min första intervju… gulp… Nå, det var bara att sätta in ett papper i den gamla Haldan och knattra på. Ordbehandlingsprogram? Stavningskontroll? Copy-paste? Glöm det. Ville man ändra, fick man sätta i ett nytt papper och börja om. Äntligen nöjd, avslutade jag artikeln så här:
”Så vilka är nu dina närmaste framtidsplaner?”
”Blå gardiner” svarar Tommy. ”Vi satte upp de gula gardinerna idag, sedan ska vi ha blå. Det är mina närmaste framtidsplaner”.

När korrekturet senare kom från sätteriet, fick jag nästan krupp. De hade helt sonika strukit hela sista stycket, av platsbrist! På en nybörjares darriga ben men med en 19-årings självklara kaxighet frågade jag mig fram till sätteriets källarlokaler, klev in genom dörren och började härja med farbröderna där. ”Ni fattar inte, gardinerna är hela grejen. Ni förstör hela artikeln! Det är min debut, det måste bli bra!!”
Först blev de irriterade och ville vifta bort den envisa flickungen. Men jag gav mig inte. Till slut fick jag hjälp av en snäll sättare i grå rock med trycksvärta över hela magen. Vi stod tillsammans och flyttade manuellt runt metalltyperna, medan jag valde ut andra ord att stryka här och där, för att få ihop ekvationen. Och till slut fick jag mina blå gardiner.

Artikeln blev nästan en helsida. Veckan därpå fick jag erbjudande om att fortsätta min praktikanttid som nöjesreporter. Det blev inkörsporten till ett liv som jag aldrig hade vågat drömma om.

Så tack för intervjun, Tommy. R.I.P.

Det här inlägget postades i Fakta och funderingar. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Tommy ändrade mitt liv

  1. Deisy skriver:

    Jättefint skrivet

    Gilla

  2. Christer Tornerup skriver:

    Tack för de finaste orden jag läst på mycket länge med din rörande känslosamma hyllning till vår ungdoms stora popidol. Tårarna trillar än längs min kind!

    Kramar till dig för det som du berör!

    Med vänliga inspirerande hälsningar

    Christer Tornerup Fritidsmiljonär & Världsmedborgare S:t Eriksgatan 7 112 39 Stockholm Mobil: 073 738 80 90 e-post: christer@tornerup.se

    Gilla

  3. Pia skriver:

    Jag minns än den intervjun. Var så kul svar av honom detta med gardinerna! Tack för ditt inlägg så kul att läsa!

    Gilla

  4. Göran Brandels skriver:

    Kul att läsa detta. Har du artikeln kvar? Skulle gärna vilja läsa den.
    Hälsning Göran Brandels

    Gilla

  5. Yvonne aspudd skriver:

    Härlig artikel Jätte fint skrivet så typisk Blom komen tar dom Blå gardinerna / Yvonne aspudd

    Gilla

  6. Edel Brommeland skriver:

    Tommy Blom var ett fint menneske, møtte han sammen med The Cadillac Band, alltid like smilende og i godt humør, en stor og flott artist er borte, har skrevet litt om han på siden min ”Vi som er Fan av The Cadillac Band” Gøran Brandels er og medlem der, jeg kunne og godt tenkt meg og lest den artikeln, visst det var mulig og få den på Mail?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s