Vår apotekare Abdullah är en medicinskt kunnig och högst charmerande man med glimten i ögat. Bördig från Egypten, där han har sin fru kvar – hon får inte komma hit, men han åker ofta hem på besök.

Häromkvällen gick jag upp dit för att fylla på något i husapoteket och öppnade dörren, men såg ingen Abdullah. Jag ropade ”Hello?” och klev in närmare disken. Då såg jag honom, bakom disken nere på golvet. Min första reaktion var Herregud, är han sjuk? Har han fallit ihop?

Nejdå. ”Herregud”-delen var rätt, men sjuk var han inte. Abdullah bad. Han låg kvar ihopkrupen på golvet utan att titta upp, och jag viskade ”sorry!”medan jag tyst smög tillbaka från disken och undrade om jag borde gå igen, eller vänta kvar. Eftersom han inte låst dörren, tänkte jag att jag antagligen kunde stanna.

Plötsligt ställde han sig upp, men fortfarande med ögonen slutna, och läppar som ljudlöst rörde sig kring koranens ord. Sedan dök han ner bakom disken igen och tio sekunder senare pluppade han upp som gubben i lådan, med ögonen öppna och ett brett leende; ”Hi there, how are you today?” Jag bad om ursäkt att jag klampat in, men Abdullah viftade bort det med ett skratt; ”Nej, nej, det var bara en tvåminutare ikväll, så inga problem…!”

När jag var liten läste jag en bok – sedermera även film – som hette ”Don Camillo och hans lilla värld”. En underbar berättelse om en katolsk pater, som är polare med Jesus på det mest befriande sätt. Med humor och utan krusiduller, precis som Abdullah i Riyadh.

Om alla var religiösa på det sättet skulle det nog inte vara så stökigt i vår lilla värld.