”Nu kommer alla känslorna på en och samma gång…”

En vecka.

Jag står i mitt kök och väntar på brödrosten. Tittar ut genom det lilla fönstret som till hälften är täckt av ett myggnät. Palmkronorna mot den blå himlen. De gråspräckliga småfåglarna – vars sort jag ännu inte listat ut – som pickar i det konstplanterade gräset. Stensamlingen från ökenutflykter på grannens altanräcke.

En vecka.

Idag om en vecka lämnar jag Saudiarabien för gott. Det känns lika overkligt som det en gång kändes att flytta hit. För två år sedan. Nu är uppdraget slutfört, Ericsson kallar hem Steve till huvudkontoret och jag reser en månad före honom, för att delta i en konferens med mitt jobb. Så det blir ett tvärkast från två år i Riyadh till två dagar i Båstad.
Sedan hem till Solna, där uppackning av flyttkartonger och magasinerade prylar väntar.

Halva jag är otålig att komma iväg. Släpp ut mig! Ut ur det här klostret, hem till friheten och mina egna val. Hem till vårt riktiga HEM.
Andra halvan av mig är skräckblandat sentimental. Skräck inför vad som blivit av Sverige medan vi bott här. Ska man tro media och Facebook-debatter så återvänder vi till en bananrepublik utan koll på någonting. Läskigt är bara förnamnet.
Och så är det så förtvivlat sentimentalt att lämna alla vänner, som har blivit självklara och nära. Vi har levt i en gemensam bubbla som skapat en alldeles speciell sorts gemenskap. Nu försvinner dom ifrån mig och jag vet att våra krampaktiga löften ”vi MÅSTE hålla kontakten!” kommer att hållas ett tag via Facebook och Skype, för att sedan sakta ebba ut och övergå i sporadiska meddelanden. Med tiden blir vi varandras minnesbilder av ett ofattbart liv som vi en gång delade, i ett annorlunda land.

Alla erfarna expats vet det, kan villkoren; den här sortens liv är fullt av avsked. Man kommer till en främmande miljö som osäker rookie, sedan vänjer man sig, blir hemtam, fäster sig vid platser och människor. Och då är det dags att lämna alltihop. Mot nya äventyr. Jag vet att några av er som läser detta lever ett liv där ni genomgår – eller har genomgått – den processen om och om igen, i ständigt nya länder. Ett par år här, några år där.

Jag skulle inte klara den sortens rotlöshet, måste ha en hemmabas. Jag bodde i New York på 80-talet. Nu har jag bott i Riyadh på 2010-talet. Det är lagom tidsintervall för min del. Det här har varit ett äventyr, och en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan. Men ”wherever I lay my hat – that’s my home”? Nej du Paul Young, för mig är det en hatthylla.

Brödrosten hoppar till, och jag lämnar köksfönstret. Utsikten försvinner från min näthinna. Nästa torsdag försvinner den från min vardag. Någon annan kommer att bo här, och titta ut genom mitt fönster med nya tankar. Slutet på mitt äventyr blir början på någon annans.

IMG_9378s

Men först bor ju Steve kvar här en månad till. Och jag återkommer med fler inlägg, var så säkra. Ännu är jag inte färdig, varken med Saudi eller er!

Det här inlägget postades i Det sociala livet, Fakta och funderingar, Livet i ett compound. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Nu kommer alla känslorna på en och samma gång…”

  1. Lennart Andersson skriver:

    Maggan – tack för dina intressanta krönikor från ökenlandet!

    Liked by 1 person

  2. Christel skriver:

    Det har varit himla kul och spännande att läsa om ditt liv och dina äventyr.. så enormt olikt det liv vi lever här hemma. :)
    När det gäller namnet på dom gråspräckliga fåglarna så heter dom så klart pjoddar, så lägg inte mer tid på att fundera över det ;)

    kram
    /Vira

    Liked by 1 person

  3. Christer Tornerup skriver:

    Kära vännen. Ett så vackert brev med sedvanlig skön känsla pendlande mellan vemod, saknad samt lite humor. Kommer att sakna dina brev från det av mig så okända landet som vi läser så mycket om men har så svårt att sätta oss in i när man inte befinner sig i dess kulturella geografiska närhet och får som du ta del av hur detta land är på riktigt. Jag har efter att ha tillbringat fem halvår i Thailand alltmera börjat förstå att detta buddhistiska land inte är så som jag fick det beskrivet för mig när intresset började infinna sig för att dela det med mig. Alla de rader och information jag läste innan och som jag fortfarande ser och hör om Thailand oavsett om det gäller dess politik, människorna eller buddhismen blandat med muslimska folkslag och sjözigenare så stämmer sällan de rapporter som beskriver detta land med mina egna upplevelser eller iakttagelser. Vi förenklar allt i vår strävan att finna en anpassningsbar modell för våra egna förklaringar i hur landet bör vara för att vi skall kunna förstå det hela ur vårt eget perspektiv och framförallt med utgångspunkt i ett redan färdigt lyssnande där den bild som vi tror att allt skall passa in i ramarna bör se ut. Allt som faller utanför dessa ramarna skrivs det inget om eller talas om. Det är synd!

    Jag önskar att jag hade samma förmåga och samma tålamod att skapa en sådan inspirerande ögonöppnare som du har gjort och jag önskar och hoppas att du tar med dig allt det du skrivit och lite till och sammanställer detta i en bok med titeln ”I Beduinernas Land”!

    Många kramar och lycka till i det förändrade gamla landet som inte jag heller känner igen!

    Med vänliga hälsningar

    Christer Tornerup christer@tornerup.se

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s