Så har det blivit dags. Imorgon bitti sätter jag på mig abayan för sista gången, går ut genom dörren till 414, sätter mig i bilen bredvid Steve, och så kör vi genom compoundet, ut genom security-grindarna, upp på Northern Ring Road och sedan norrut mot King Khaled International Airport.

Medan solen går upp över öknen kör vi förbi det gigantiska Princess Noura University for Women. Förbi enorma reklamskyltar som ser väldigt amerikanska ut, om man bortser ifrån att de visar leende photoshop-perfekta saudiska män, istället för leende photoshop-perfekta kvinnor.

Förbi allt detta åker vi. Som så många gånger förr. Men när jag går genom passkontrollen den här gången får jag en ‘Final Exit’-stämpel i passet, och lämnar ifrån mig mitt iqama (uppehållstillståndet).

I säkerhetskontrollen går jag inte genom scannern, som männen i kön framför mig. O nej, jag får lämna väskan på bandet och sedan avvika till höger, in bakom ett grönt skynke och ett till – som en tygsluss – för att inne i ett litet kyffe bli handscannad utanpå abayan av en beskäftig kvinnlig säkerhetsvakt. Därifrån går jag ut i transithallen genom ett nytt grönt skynke, plockar upp min ombordväska från bandet, och därmed har jag tekniskt sett lämnat Saudiarabien.

Väntan i loungen kommer att bli jobbig. Jag är så hopplöst sentimental (som ni kanske har märkt) så tårarna kommer bränna bakom mina morgontrötta ögonlock ända tills jag sätter mig på planet till Dubai. Och när jag ser Riyadhs coola flygplatsbyggnad försvinna under mig kommer jag börja gråta. Jag vet det redan nu.
Undrar vad som händer om jag sitter bredvid någon strikt saudisk man. Här visar man inte känslor offentligt. (Kvinnor får  t ex inte vara med på begravningar för att de inte ska störa imanens  bön med sin gråt.) Kanske han reser sig ber att få byta plats. Men vet ni – det ger jag blanka fasen i, HA!! Jag har lämnat Saudi och jag gör vad jag vill. Tror jag ska skvala lite extra bara för att retas…

Jag hatar avsked i allmänhet och det här avskedet i synnerhet, för det är så definitivt. Man kan inte återvända hit och hälsa på, även om man skulle vilja. Man åker liksom inte till Saudi bara så där. Dörren är stängd, och öppnas bara för medlemmar och inbjudna.

Förresten är det lika svårt att lämna det här landet som att komma hit. Någon sa lite elakt att Saudis främsta attraktion är deras utresevisum. Nåja… Men det är förvisso ett papper man inte får utan besvär.

Mitt fall är enklast för jag har ju ”tillhört” Steve. Mitt iqama är underställt hans, eftersom han är min förmyndare här… Mitt bankomatkort är ett extrakort till hans bankkonto (kvinnor får inte ha bankkonto i eget namn) och jag har inga tillgångar eller skulder i landet.
Mitt mobilabonnemang står i hans namn, så han får betala sista räkningen när den kommer i slutet av månaden… Och mitt slutgiltiga utresevisum är ordnat genom Ericsson.

För Steve däremot, krävs en rad åtgärder innan han släpps ut; Banken måste först utfärda ett skriftligt intyg på att alla bankkonton är tömda och avslutade. Detta skickas till Inrikesministeriet, som även kollar i systemet att han inte äger någon bil längre, har några parkeringsböter, obetald hyra, eller skulder på något lån. Först då ger de klartecken till Ericsson att utfärda utresevisum.
Så Steve har en del att fixa och trixa med under den månad han är kvar här, medan jag kör bil, handlar griskött, dricker vin och går på sta’n. Utan abaya.

Från Solna till Saudiarabien och tillbaka till Solna. Vilken resa! Min frihet kommer att öka, men det känns som om min coolhetsfaktor kommer att sjunka rejält efter imorgon bitti…

Bye bye Saudi Arabia.