I Beduinernas land

Jag avskyr att vänta på flygplatser. Ingenting är så mördande trist som att komma till en gate alldeles för tidigt. Ingen shopping är så konstgjord och onödig som den i taxfreebutiker med fleece-älgar och kristallvaser. Därför brukar jag försöka komma precis lagom för den tid som behövs till check-in, säkerhetskontroll och promenad till gaten.

Kanske hade jag knappat in på marginalerna lite väl mycket denna morgon… Incheckningen hade stängt när vi anlände till Arlanda (sonen följde med och vinkade av). Oops. Hade just varit snyggt om jag missat planet för första gången i mitt liv, den här resan av alla!

Men personalen var mycket hjälpsam och öppnade vänligt systemet igen så att jag kunde få mina boardingpass och bagaget ivägskickat till Riyadh. Sedan kryssade jag mig fram till gaten i tid för ”Sista startutrop för Turkish Airlines flight TK 1794  till Istanbul”, och fick till och med stå i kö där. Så nu sitter jag på planet någonstans över sydöstra Europa och tänker att det är en ganska avgörande skillnad mellan sent och för sent.

Turkish Airlines. Vilket underbart flygbolag! Suverän service, fräscht flygplan, god mat, och – något som jag aldrig upplevt på ett flygplan tidigare – väldigt behaglig temperatur ombord. Inte hysteriska växlingar mellan hacka-tänder-kyla och tropisk värme. Lagom var ordet sa Bill. Fryser inte ens om vristerna, sa Bull. Flygsockorna ligger kvar i stolsfickan framför mig.

Det kändes förvånansvärt odramatiskt att låsa dörren hemma och säga ”hejdå lägenheten vi ses om ett år”. Inte heller på vägen ut till Arlanda kände jag några traumatiska avskedsvibbar till de ännu gröna lövträden som förmodligen kommer att vara snötyngda nästa gång jag åker förbi dem.

Om jag ska vara riktigt ärlig så kom det en liten emo-attack på planet, just när vi lyfte. Men sedan beställde jag ett glas Champagne, något som har varit min flygtradition sedan 70-talet. Lite bubbel botar flygrädsla och torkar tårar. Det brukar aldrig förfela sin verkan.

Nu måste jag slå ihop datorn och fälla upp stolsryggen etc etc för nu ska vi strax landa i Istanbul. Spännande, jag har aldrig varit i Turkiet förut. Det kommer jag ju inte vara nu heller, bara vänta på flygplatsen i tre timmar.

Sa jag att jag älskar att vänta på flygplatser…? Not.

Någon frågade mig ”Har ni en så tjusig utsikt från lägenheten i Riyadh?” Svaret är nej, oh nej. Vi bor på marknivå, inne i ett compound och tittar ut på palmer, planteringar och en lekpark.

Det slog mig att jag kanske borde förklara mitt blogghuvud – som jag byggt på ren symbolik.

E-staplarna ute i vänsterkanten är halva korvarna från Ericssonloggan. Jag är en ”Ericsson wife” om nu någon missat det.

Utsikten är en officiell bild från Riyadh som jag hittade på nätet. Jag gillar ju glittriga storstadsskylines, så jag tyckte att den var väldigt mycket jag. Plus att den visar en annan sida av Saudiarabien – det är inte bara öken och kameler.

Gardinerna tog jag från en japansk IKEA-katalog online. Fråga mig inte varför japansk.. Jag sökte på röda gardiner, och dessa kom upp. Fick bara dra lite i färgreglaget åt rött. Shazam!

Symboliken: Jag kommer att vara en betraktare. Som utländsk hustru och kvinna i Saudi får man ju inte riktigt vara med i livet därute. Jag kan inreda mitt hem med mysiga gardiner och varm stämning, men sedan får jag bara ”titta ut genom mitt fönster” på det som väljs ut åt mig.

Imorgon kommer Alfa Moving och tömmer skåp och lådor på personliga ting som inte skeppats redan. Det ska magasineras. På tisdag blir det grundlig städning. På onsdag ska jag packa resväskorna. Och på torsdag sätter jag mig på planet. Det känns helt overkligt när jag säger det.

Ha en fin söndag!

Jag kan inte tro att det är sant. Visumet sitter på plats i passet. Äntligen.

Passet ligger i ”viktiga-papper-lådan” och jag går och tittar på det då och då, för jag är så rädd att visumet ska ha försvunnit, att jag bara har drömt. Jag tänker inte ens försöka återberätta alla turer bakom detta, för det blir ingen bra dramaturgi, bara tjatigt. Men tro mig – man får inte ett visum till Saudi bara för att man vill dit.

Precis det fick en stackars aningslös engelska uppleva i en grupp på Facebook häromdagen.

Hon skrev helt glatt att hon ville komma till Saudiarabien och besöka Jeddah i december. Kunde någon i gruppen ge lite tips om kul grejer att göra och tipsa om ett bra prisvärt hotell?

Hon blev helt nergjord.

”Du måste förstå att man inte bara kommer och besöker Saudiarabien!!!”, ”INGEN kommer hit bara för att BESÖKA landet. Det är helt enkelt inte tillåtet.”   Osv.

Jag kopierade hennes fråga och några av svaren, så kan ni läsa själva här nedan. Min poäng är att när jag läste den konversationen insåg jag ännu tydligare att detta är ett äventyr som inte vem som helst överhuvudtaget får chansen att uppleva. Så jag känner mig plötsligt lite utvald. Och existentiell. Hur kunde just jag hamna i den här situationen? Jag som är en sådan hemmakatt.

Shit, nu fick jag ännu mer resfeber…

Utdrag ur konversation i Facebookgruppen ”Susie of Arabia”:

Nicole Nagel
Hi all, I’ve two weeks off in December & was planning to visit Jeddah. Would anyone give me some advice please of how easy/difficult it might be for me, what is there to do & are there any reasonable priced hotels? I’ve a couple of friends there but if any of you would like to meet & show me around that would be fantastic. I’m very excited but anxious too. Many thanks.

Susie Johnson Khalil
Saudi Arabia really doesn’t have tourism, except religious tourism. You can’t just decide to take a vacation and go to KSA. It is not easy to get a visa to come, especially not a single woman. What type of visa do you have?

Nicole Nagel
I haven’t applied for a visa yet. It’s all early stage & I thought I will get more infos before I make my mind up.

Susie Johnson Khalil
I hate to rain on your parade, but I seriously doubt that you will be granted a visa. The only way you could possibly go is to work or if you are married to your Saudi partner – and even then it’s not a piece of cake to get your visa. Visit visas are generally for visiting family members of someone living in KSA.

Jen Ilunga
What Susie says is 100% correct. Even for those of us who have husbands working here, visas can still be tricky to get…and they can take weeks and weeks to get. This is not a country where a person can say… I want to come and visit, and then expect it to happen. It doesn’t work that way here. There are many rules and regulations.

Aneesa Jhazbhay
Ok bluntly putting it..NO ONE can come and just VISIT…it’s not allowed..It’s as everyone
already stated above.

Jaha, så ska jag snart sätta mig på planet från Arlanda. Men nej, inte till Saudi – än. Nu ska jag bara skutta över till Oslo för ett jobbmöte imorgon.

Däremot är det nu mindre än två veckor kvar till Den Stora Avresan. 11 dagar för att vara exakt. Och det känns som om det är alldeles för mycket kvar att göra. Raden av gula äppelformade notisar på bokhyllekanten minskar inte i den takt jag vill. För varje uppgift jag kan ta bort, tycks två nya komma till.
De stora svepen är dock klara.

√ Visumhandlingarna inlämnade, med stämplar och bilder och underskrifter.
√ Lägenheten uthyrd.
√ Dagmamma till bilen ordnad.
√ Flyttfirman bokad för att hämta resten av våra personliga ägodelar till magasinering.
√ Städning beställd.

Men vad ska jag ha på mig på planet till Riyadh? Jag har förstått att man brukar ha Abayan i handbagaget och en stund före landning är det dags att dra på sig den. Steve, som har rest sträckan några gånger, har berättat att det plötsligt uppstår en oändlig kö av kvinnor till toaletterna och sen kommer en i taget ut därifrån draperad i svart.

Intill dess är man klädd som på en vanlig flygresa. Och jag fryser alltid på flygplan. Så jag måste bulla på mig för att inte frysa, sen ska jag krypa in i en Abaya och landa i 40 graders värme. Hm.

Detta, mina vänner, är lite grand jag i ett nötskal. De stora problemen klarar jag av utan att blinka, medan de små bekymren stressar mig.

Nåväl, nu börjar jag med att packa kabinväskan för Oslo. Ingen Abaya där i alla fall!

Hur förbereder man sig på att flytta till Saudiarabien? Det är ju inte precis som att sätta sig på ett plan till USA eller något annat välbekant territorium.

Den mentala resan har varit lång. Det är mycket omvälvande att ta in. Redan i januari åkte Steve ner dit på första uppdraget, för att känna på landet. Jag har inte haft en chans att få pröva innan jag flyttar. Något som jag först tyckte var hårresande dåligt av Ericsson att inte kunna ordna. Men när jag nu med egna ögon upplevt visumprocesserna förstår jag bättre.

Först av allt måste Steve få sina papper, sitt visum och sitt uppehållstillstånd – Iqama – klart. När han väl var installerad, vidimerad, läkarundersökt, godkänd och Iqama-försedd skulle det bli min tur. Och då var vi mitt i Ramadan. Vilket är precis som Sverige i juli. Ingenting händer, ingen är på plats, man får återkomma i augusti.

Min process började med att jag måste bevisa att jag är gift med Steve. Annars får jag överhuvudtaget inte komma in i landet. Så jag beställde ett personbevis från Skatteverket. Detta papper måste jag sedan få legaliserat av UD. En stämpel som intygar att det är ett äkta svenskt dokument. Jag kände mig djupt indignerad å Skatteverkets vägnar.

OK, iväg till UD-palatset en solig sommarmorgon i ett semestertomt Stockholm. In genom en sidodörr med guldbokstäver, ”Juridiska Avdelningen”. Tar en nummerlapp och går fram till luckan. Och där bakom glaset sitter en helt otippat en granne hemifrån Solna! Så istället för att behöva komma tillbaka två dagar senare, som den egentliga proceduren föreskriver, får jag det stämplade dokumentet droppat i brevlådan hemma samma kväll. Tack för det, Susanne!

Nästa steg är att ta detta legaliserade dokument till den saudiska ambassaden i Stockholm, för att få deras stämpel på att Saudi godkänner stämpeln från UD, som godkänt Skatteverkets stämpel…

Jag tar dokumentet och mitt pass och åker in till Saudiarabiens ambassad nästa förmiddag. Entrén inramas av en flygplatsscanner – som piper när jag går igenom den. Får göra om intåget utan handväskan, som skickas genom en röntgenscanner. Godkänd. Blir ombedd att sitta i väntrummet. Jag frågar säkerhetsvakten (som är svensk) om jag måste ha något på huvudet nu, eftersom vi är på saudisk mark. ”Nejdå, inget sån’t” lugnar han.

Efter ca 20 minuters väntan blir jag visad fram till en disk, där en tjänsteman tar emot mina papper och säger ”Please sit and wait”. Jag sätter mig i väntrummet ytterligare 20 minuter. SMS:ar med Steve i Riyadh och konstaterar att vi båda just nu är i Saudiarabien, bara på lite olika ställen.

En ny tjänsteman tar emot mig och förklarar att jag måste betala först, innan jag kan få en stämpel. Det kostar 10 dollar. Ok, säger jag och tar upp mitt kreditkort. ”No no, you have to pay online. Then come back.”

Jag går därifrån efter en dryg timme utan att ha uppnått någonting.

Betalar mina 70 kr online och är på ambassaden 20 över 10 nästa morgon. (Öppettider 09.00-15.00). Uppför trappan, genom scannern, hej hej säkerhetsvakten. Jag är här för att få en stämpel…

”Ja då får du sitta ner och vänta, för här är inte en kotte!”

Eh… ”När kommer dom då?”

”Ja, det vet man aldrig!”

Vi konstaterar att det är Ramadan, och om Allah vill så kommer någon snart.

Så jag sätter mig i det nu välbekanta väntrummet med sin persiska matta och sin gigantiska bild från Mecca. Spelar Wordfeud och småpratar med säkerhetsvakten.

Klockan 11.10 kommer en distingerad medelålders man in genom dörren och kastar en blick på mig innan han försvinner in i ambassadens hemliga avdelningar.

Det går två minuter så blir jag kallad till disken, och får lämna mina papper till honom. Sedan går det inte ens fem minuter, så kommer han ut och ger mig pappren. ”There, finished” säger han med ett charmerande leende.

Jag har fått mina stämplar. Allah ville.