I Beduinernas land

Sitter och mumsar på Falu Rågrut inköpt på IKEA i Riyadh. Hur nördigt är det? Med tomatinlagd makrill och skivad kall potatis som pålägg.
Det är fredag eftermiddag och jag är ensam hemma i Saudiarabien. Steve är någonstans i öknen, på väg hem från en dagstripp till Bahrain. Bahrain är ett grannland på en ö rakt öster ut med broförbindelse till Saudi. Där får man dricka alkohol, och dit åker många över en helg för att släcka sin uppdämda törst. Både saudier och utbölingar.
Förklaringen till att utbölingen Steve gav sig iväg är dock en annan; han var tvungen att utnyttja sitt utresevisum inom en viss tid, annars blir det böter och inget nytt utresevisum på ett halvår. Då skulle han inte kunna fira jul hemma i Sverige eller nyår i Dubai som vi planerat. Alltså satte han sig i bilen imorse kl 06.30 och körde ut i öknen.
Och jag då? Jag sov.
Jag kan inte lämna landet. Om jag gör det måste jag hem till Sverige och gå igenom hela proceduren med nytt inresevisum innan jag får komma tillbaka. Och det ska jag ju ändå göra om mindre än en månad. Därför sov jag istället.
Steve åker bara fram och tillbaka över dagen, in i Bahrain för en snabb lunch och sen tillbaka. Fyra timmars körning genom öknen åt varje håll. Han sparar barrunda och övernattning i Bahrain tills vi kan göra det tillsammans. Vilket jag uppskattar stort.
Jag har fått sms då och då. Först från Bahrain: ”Women are driving here!” Sedan mms från en bensinstation: ”Filled it up. There goes another 30 SAR.” (= 54 kronor. För full tank!) Sedan fick jag ett sms nyss ”Stopped for food. Burger King”. Men hallå – BK mitt i öknen? Jajamen.
Lite mer exotiskt var att han faktiskt såg levande kameler, men det var på en körsträcka där han inte kunde stanna för att ta en bild…

Vägen mellan Saudiarabien och Bahrain

Apropå visum och papper, så pågår just nu en utrensning av ”illegal expats” i Saudi. Alla lågstatusjobb här utförs av invandrade arbetare från Pakistan, Indien, Fillipinerna, Indonesien och Etiopien. Man ser aldrig en saudier bakom disken i en affär, i snabbköpskassan eller som kypare på en restaurang. Aldrig någonsin.
Nu har myndigheterna bestämt sig för att landets egna söner ska beredas fler arbetstillfällen ”i allmänhetens intresse och för att stärka den inhemska ekonomin”. Och  då måste man bli av med ett stort antal av dem som upprätthåller jobben idag. Man kan enkelt komma åt dem, eftersom uppskattningsvis fem miljoner av dessa är här illegalt, dvs med fel status i sitt arbetstillstånd. I somras gav man därför alla utlänningar 6 månaders amnesti för att ordna upp sin situation, skaffa rätt arbetstillstånd från rätt sponsor, och kunna visa upp en laglig ID-handling, iqama.
I måndags gick tiden ut. Så just nu gör myndigheterna räder på restauranger och kontor, i affärer och skolor, för att kolla att yrket på pappret stämmer med sysslan i verkligheten.

Resultatet är att folk gömmer sig hemma. Så under ett par veckor nu är småbutiker stängda, både längs vägarna och inne i köpcentra. Skolor är utan lärare. Restauranger har problem med att servera gästerna på grund av personalbrist. Tusentals illegala arbetare har arresterats, över en miljon har redan utvisats.
Tidningar och sociala medier är fulla med kommentarer, diskussioner och oroliga frågor. Många västerländska expats är oroliga för sina hembiträden…
En del kommentarer är väldigt syrliga när det gäller myndigheternas officiella motiv till utrensningarna – nämligen att lämna plats på arbetsmarknaden för unga arbetslösa saudier.
Den här insändaren i dagens Arab News sätter ord på vad många expats faktiskt känner för ursprungsbefolkningen:
”Do you really think a Saudi will pick up a broom and start cleaning the street and pick up their rubbish? All they want is cosy jobs, with a nice big desk and a big salary and do nothing! So good luck Saudi Government in creating ‘a new window of opportunity for young Saudi professionals’. By the way, they first have to become professional….”

Igår fick en etiopier sätta livet till i en av räderna här i Riyadh. Han skulle arresteras och försökte sno åt sig tjänstevapnet från en polis. Det gillade inte säkerhetsstyrkan på plats, utan sköt honom. Och ni kan vara säkra på att inga tidningsrubriker låter någon skugga falla över den skytten. Det är så självklart att de har rätten att döda bråkmakare.
Mafi mushkilah. ‘No problem’. Och så går livet vidare, med fem bönestunder om dagen.

Nu ser jag billyktor lysa upp min balkong. Det innebär att Steve kör in på parkeringsplatsen, så nu ska jag strax få sjunka ner i min fåtölj och höra berättas om äventyret i den fria världen…

Trevlig helg på er!

Idag känner jag missmod för första gången. Till och med hemlängtan. Det beror säkert till stor del på en svag men ovälkommen förkylningskänsla, som kom över mig nu på morgonen.
Sitter just nu och tuggar i mig en halv burk gari, så’n där ingefära som man får med sushi, eftersom jag har en närmast religiös tro på ingefäras läkande och immunförsvarsstärkande egenskaper. Dessutom är det något av det godaste jag vet. Skulle kunna äta det som godis.

Åh vad jag saknar mina sushiluncher hemma i Solna… Här får jag bara smaka en lokal variant av sushi på fredagar, då man har en riklig lunchbuffé uppdukad i compoundets restaurang. Den är god, men annorlunda. Bara rullar och mycket majonnäs. (Sebbe, du skulle älska dem!)

Buffésushi a la Saudi

Fredag är veckans helgdag här. Deras söndag. Den dag i veckan då det är obligatoriskt för muslimerna att besöka en moské för huvudbönen. Och den stora familjedagen. Då dukas som sagt en stor lunchbuffé upp i restaurangen med sallader, grytor, pizza, BBQ och (äckliga) desserter. Ni som såg min facebookbild av den fantastiska hoummous-uppläggningen; den var också från buffén. Familjerna hänger vid poolen och det är ett himla folkliv i compoundet.

Tidigare hade Saudi sin ”weekend” torsdag-fredag. Men i juni i år bestämde sig landets kung Abdullah för att synkronisera Saudiarabien med resten av gulfstaterna, som länge haft helg fredag-lördag. (Utom Oman, om vi ska vara petiga – dom bytte också tidigare i våras, och då blev bara Saudi kvar med den udda helgen).
Förändringen hade varit uppe till diskussion i Shura-rådet i ett par månader, men nu beslöt kungen att göra slag i saken. Beslutet annonserades på en söndag, med en veckas varsel – så påföljande weekend var det hela genomfört. Alla kalendrar ändrade och möten flyttade. Lite stressigt? Bara att gilla läget!
I det här landet sker allt kanske omedelbart eller kanske inte alls. Och man vet aldrig riktigt vilket. Inch’Allah.

Visste ni förresten att Saudi’s kameler är importerade från Australien?
Dessa öknens skepp … Symbolen för Saudi… hallå liksom …. Lawrence av Arabien…

NÄÄÄ DU! utropade jag när Steve i något sammanhang upplyste mig om det häromdagen. Jag trodde ju det var hans vi-Aussies-är-bäst-i-världen-gener som spökade igen, men när jag googlade fick jag det bekräftat.
Saudi importerar kameler främst för att äta, eftersom de inhemska inte räcker till både mat och uppfödning av tävlingsdjur. Man slaktar hundratusentals kameler varje år, speciellt i samband med hajj (pilgrimsfärden till Mecka).
Otroligt nog är även de australiska kamelerna importerade från början! Skillnaden är att dessa förökar sig som kaniner i landet down-under. Kanske Australiens uppfödare kan ge lite tips om hur man gör för att få igång kamelproduktionen…

G’day!

Och jo, de kallas kameler (”camels”) trots att de bara har en puckel. Vi har ju lärt oss att det då heter dromedar. Men i dessa länder är artbeteckningen tydligen annorlunda.

Ska inte en kamel ha två pucklar? frågade jag en sakkunnig saudier. ”Nej, våra kameler har bara en puckel”, svarade han. Men då är det ju en dromedar? ”Nej, det är en kamel. Med en puckel.” Se’n var det inte mer med det…

Nu undrar jag dock i mitt stilla sinne; om alla ökenländer har importerat sina kameler – varifrån kommer då djuren ursprungligen?

Lördag eftermiddag. Inatt går ni över till vintertid därhemma. Då blir det två timmar emellan oss istället för en. Här blir det inte vinter – varken tid eller väder. Det är fortfarande en bra bit över 30° på dagarna och solen gassar ordentligt.

Idag har jag varit här i exakt en månad. Woohoo, pukor och trumpeter! Det känns som om tiden både har stått stilla och rusat iväg. Vi har hunnit med så mycket, och ändå har jag nog inte riktigt landat mentalt ännu. Det är stort att ta in. Man flyttar inte till Saudiarabien, man gör liksom bara inte det.
Men när jag nu ändå har gjort det, så tycker jag ni ska få en korrekt bild av hur jag har det. Därför har jag skrivit en ny text till sidan ”Så bor vi” i menyn ovan. Det som stod där tidigare hade jag ju skrivit hemifrån innan jag kom hit, och som utlovat har jag nu uppdaterat med färsk information och egna intryck. Jag har också lagt upp ett bildgalleri.

Just nu tittar jag ut genom fönstret, och mellan palmbladen ser jag Steve’s nytvättade Hyundai därute glänsa som guld i eftermiddagssolen. (Det kommer en liten kille på cykel och handtvättar den två gånger i veckan…!) Den är väldigt behaglig att köra. Även om det bara är inne i compoundet, i 20 km/tim.

På datorn läser jag om saudikvinnornas stora köra-bil-manifestation som skulle ägt rum idag. Men efter att 200 av landets ultrakonservativa präster krävt ett ingripande av kungen, satte inrikesministeriet ner sin tunga fot och tvingade kvinnorna att ställa in planerna.
De kvinnliga aktivister som organiserat eller öppet stött manifestationen i olika medier fick i torsdags hotfulla telefonsamtal om fängelsestraff på upp till fem år om aktionen genomfördes. Igår gick kvinnorna därför ut med ett meddelande där de uppmanade sina medsystrar att inte köra just idag som planerat, utan att istället låta protesten vara en icke tidsbunden manifestation.

”Om ni ändå ger er ut på vägarna imorgon, vad ni gör så kör inte i grupp eller gör någonting som kan uppfattas som en samlad protest!” skrev initiativtagarna.

Flera kvinnor har trots varningarna kört bil idag och lagt ut videos som bevis på internet. I Jeddah har saudiska kvinnor skapat uppmärksamhet kring frågan från en annan vinkel; man har under veckan besökt en körskola där, en och en eller två och två – inte i grupp – för att ansöka om körkort. Kvinnorna hade också meddelat press och media om sina avsikter.

”Vi gick fram till disken och bad om blanketter för ansökan om körkort” berättar en kvinna för den engelskspråkiga tidningen Arab News, ”men de frågade efter våra chaufförer. När vi klargjorde att ansökan gällde oss själva blev vi utskrattade.”

Kommentarer överflödiga.

Jag har fått många frågor från er, i meddelanden och mail. Jättekul, tycker jag! ”Hur ser det ut där ni bor? Hurdan är maten? Vad gör ni på kvällarna? Kan du träna på något gym där? Har du lärt dig någon arabiska? Är det sant att trafiken är helt galen? Har du ätit kamel än?”
Allt detta ska ni få svar på, jag lovar! Men nu är det dags att laga lite middag, det låter som om fotbollen går bra på TV:n, så jag får en glad make som mittemot mig vid matbordet. En anledning så god som någon att hålla på Manchester United…

Min kompis Kekke hade en intressant fundering kring gårdagens inlägg: ”Det som slog mig är att det verkar ju inte som om Riyadhs läge är så där klassiskt för en storstad, varken kustnära eller invid något stort vattendrag, har du någon aning om anledningen till att det ligger mitt i landet med i princip bara öken runt omkring?”

Japp, det har jag faktiskt; Det är helt enkelt en gammal oas!

En gång i tiden var det här en bördig platå ovanpå stora underjordiska vattendrag, som med tiden har torkat ut. Under antiken var det en populär marknadsplats för de arabiska vandringsfolken. Namnet Riyadh kommer ur pluralformen av det arabiska ordet rawdah, som betyder trädgård.
Jag har undrat varför det står ArRiyadh på många adresser och skyltar, och nu fick jag förklaringen till det: ArRiaydh är provinsen som Riyadh är huvudstad i.
Så Riyadh, ArRiyadh som det ofta står, är alltså som typ New York, New York…

Lite mer stadsinfo på köpet: Riyadh växer så det knakar. Befolkningen har ökat från 15o ooo invånare på 60-talet, till över 5 miljoner idag. (Hela Saudi har 29 miljoner, varav 61 procent är gästarbetare, ”expats”.)
Tillväxten ser jag med egna ögon när vi är ute på sta’n – det byggs överallt! Nya hus, nya vägar – och just nu ser vi även fundamenten växa fram till en förarlös monorailbana som ska gå genom det stora King Abdullah Financial District. Det blir Riyadhs första satsning på någon slags regelrätt kollektivtrafik.

Nä, nu börjar klockan närma sig midnatt och lufkonditioneringen susar sövande, så med det korta inlägget säger jag godnatt.

Ni vet hur det är att surfa, man börjar med en enkel fråga på Google – och två timmar senare har man klickat iväg på länkar och sidospår, och sitter där med en djup och onödig kunskap om något helt annat ämne än det man först ville kolla upp.

Jag började med att leta bilder på vattentornet i Riyadh. Varför, ska jag strax berätta. Men därifrån följde jag en länk till wikipedia om kung Faisals dramatiska liv och bråda död. Sedan hamnade jag på sidor med detaljerade fakta om Saudiarabiens högteknologiska bevattningssystem. Så nu vet jag allt om landets bestånd av mjölkkor.

Ska vi ta det från början?

Alla vet väl hur vattentornet i Örebro, ”Svampen”, ser ut. Ett av Sveriges mest kända landmärken, vill jag påstå. Svampen ritades av arkitekten Sune Lindström och invigdes år 1958.
Svampen kom med i en internationell katalog över fiffigt konstruerade vattentorn. Och vem fick 13 år senare syn på bilden från Örebro, om inte prins Faisal bin Abdul Aziz av Saudiarabien!  Han blev så imponerad av byggnaden att han omedelbart beställde en identisk kopia till sin huvudstad Riyadh. Identisk, men 33% större.
Svampen i Riyadh byggdes 1971 och blev ett landmärke även här i Saudiarabien. Hur otippat är det?!

 Örebrosvamp

 Riyadhsvamp

Prins Faisal blev sedermera kung och var tydligen den som byggde upp Saudiarabiens oljerikedomar, på gott och ont för resten av världen. Han chockhöjde priset på oljan och blockerade exporten till alla länder som stödde Israel, varigenom han orsakade världens första stora oljekris, 1973.
Faisal ansågs kontroversiell även i sin närmaste omgivning och mördades 1975 av sin brorson under en släktmiddag (!). Hela hans liv verkar ha varit som värsta actionrullen. Men han lämnade efter sig ett land flödande av produktivitet och tillväxt.
Ett av de stora projekt han drog igång var en satsning på att bygga upp ett fungerande jordbruk i Saudiarabien. Målet var att kunna producera tillräckligt med egna grödor och mejeriprodukter för att  bli självförsörjande.
För att uppnå detta började man konstruera ett bevattningssystem, som genom åren har förvandlat allt större delar av öknen till odlingsbar mark. Vattnet hämtas från källor djupt under öknen och sägs vara över 20 000 år gammalt!
Bilden här nedanför togs från rymdstationen ISS förra året (2012), och man ser de uppodlade områdena som gröna prickar. Personligen tycker jag det påminner om en spelplan för Fia med Knuff (klicka för större bild så ser ni själva).

 Uppodlad mark i Saudi-öknen

Närmare jordytan är prickarna ganska stora. Men fortfarande väldigt runda. Alla med en spikrak väg, som en radie, in till mitten av grönskan, där själva gårdsbyggnaderna ligger.

 Diametern på rundlarna är 500 meter

Man odlar vete, majs, ärtväxter, lokala spannmål, frukt, grönsaker och dadlar – Saudi är en av världens ledande exportörer av dadlar. Men här finns även gigantiska mejeriproducerande gårdar – med mjölkkor. Kor i Saudiarabien! En av de största anläggningarna i världen,  Almarai Dairy Farm i nordvästra Saudi, har 67 000 svartvita kor och var för övrigt världens första mejeri som ISO-krediterades.
Alltså – va?? – jag väntade mig inte att stöta på ISO-krediteringar i historiebeskrivningen av beduinernas land. Men, som jag tror att jag nämnde i ett av mina allra första blogginlägg härifrån; Saudi har en mycket hög standard på sin livsmedelshygien! Idag jobbar man även aktivt för att införa en hälsosammare mathållning – det är väldigt, väldigt, väldigt mycket kolhydrater i omlopp här….

 Världens första ISO-krediterade mejeri

Apropå beduiner; Det finns en intressant bakgrund till att de stora mejerierna hamnade just här i öknen.
Det gick nämligen inte helt enligt ritningarna för Saudi att bara bygga upp ett strukturerat och väl fungerande jordbruk. För det första ägdes marken av några få privatpersoner, bekväma och förmögna aristokrater som varken hade kunskap eller intresse av att börja experimentera med grödor i ökensanden.
Det andra stora problemet var de ursprungliga beduinfolken, som ännu hade svårt att inordna sig i det nya organiserade samhälle som Saudiarabien ville bygga upp för att bli en modern stat. (OBS detta är så sent som 70-talet vi talar om!)
De styrande i landet tog då till sitt starkaste påtryckningsmedel: pengar. Man erbjöd räntefria lån, tullfri import av nödvändig utrustning, stöd på längden och hjälp på bredden. Och så erbjöd man beduinerna moderna bostäder och bekvämligheter mot att de skötte och arbetade på de nya jordbruken.
För att locka beduinerna och visa hur bra det kunde bli, beslöt man att bygga ett område med ”demo-bosättningar”, bondgårdar med all modern utrustning på plats och importerade kor från Australien.
I Haradh, uppe i Saudis nordvästra hörn låg grundvattnet relativt nära ytan och området valdes som en lämplig plats. Området projekterades för att husera 1000 familjer. Det tog 6 år och kostade närmare 130 miljoner kronor, innan det stod färdigt i all sin moderna prakt.

Men beduinerna uteblev.

Till slut tvingades myndigheterna inse att man inte tämjer ökenfolken så lätt, och man ingick ett partnership med två irländska bröder som för ändamålet grundade företaget Almarai (arabiska för betesmark). Med huvudsakligen importerad arbetskraft är det, som sagt, idag ett av världens största mejerier.

 Saudiska kor på grönbete…

1981 utfärdades ett kungligt dekret som bildade the National Agricultural Development Company (NADEC) för fortsatt utveckling av jordbrukssektorn i hela Saudiarabien. Här är deras reklamfilm, gjord 2012:

Förutom mejerijätten har vi även världens största kycklinguppfödningsanläggning här i landet. (Alltså, ibland undrar jag om jag hamnat i Texas – allting är störst och värst.) Men att fjäderfä är en omfattande industri förvånar mig inte, för kyckling är huvudingrediens i var och varannan maträtt härnere.

Däremot är det inte så mycket på det där med grisfarmer. – Suck – Ett kungarike för en saftig skiva fläskfilé…!

Här finns mycket nötkött, men det är importerat. Framför allt från Australien och Nya Zeeland. Jag har dock inte lyckats klura ut om det är de importerade korna som jag nämnde ovan, som slaktas och styckas här. Eller om importen av hela, levande kor bara gäller mjölkkossorna. Jag får forska vidare i det. Men då vågar jag inte ansvara för vad jag hamnar på för google-avkrokar istället…

Nu ska jag ta en eftermiddagspromenad i solen och köpa världens godaste glass.

Ha en fortsatt trevlig söndag!
نراكم قريبا

Jag har nu installerat en app som anger varje dags bönetider. Om jag sätter ljudet på ”on” så får jag även en egen böneutropare. Men jag har det på ”off”. Det räcker så bra med dem man hör utomhus.

Anledningen till att jag installerat den är totalt hednisk: Jag vill kunna anpassa shoppingen därefter. Alla affärer, varuhus och butiker stänger nämligen ca en halvtimme för bön vid varje tillfälle. Men det lustiga – och väldigt praktiska – är att alla som redan befinner sig inne i affären när portarna rullas ner, får gå omkring därinne tills man öppnar igen. Så man går och rotar bland varorna bäst man vill. Men personalen är försvunnen, kassorna stängda och som sagt, ingen kommer ut.

Igår blev vi instängda i en heminredningsaffär. Det var helt underbart! Alla medsystrar som någon gång varit ute och handlat med en otålig karl, vet vad jag menar. ”Är vi klara nu?” ”Jaja, jättesnygg. Kan vi gå nu?”
Här bjuds man på en halvtimmes frist. Gå runt och titta, känna, fundera. Nypa, lägga tillbaka, ta upp igen. Till och med Steve inser att det inte lönar sig att stöna. Dörrarna öppnar när bönen är slut, inte förr.

Detta gäller även livsmedelsaffärer. Vår lokala motsvarighet till ICA Maxi, som här heter Carrefour, höll precis på att stänga när vi kom dit häromkvällen. Jalusierna på väg ner. Men två kvinnor i burka böjde sig helt sonika och kröp under de nervevande jalusierna, in i affären – så då slank vi snabbt in, vi också. Som små vespor. Och ingen försökte stoppa oss!

Detta var den längre kvällsbönen, så vi fick en hel timme att gå runt och plocka på oss alla varor (affären är jättestor). När högtalarna kungjorde ”Prayer time is over, all staff please return to your stations” stod Steve redan först i kön vid en kassa.
Det var liksom inte bara vi som hade handlat klart under bönen och nu ville betala och släppas ut…

De flesta muslimerna försvinner in i moskérum som finns i alla köpcentra. Män och kvinnor har givetvis separata moskéer. Men man kan även se folk som lägger sin lilla bönematta på andra ställen i centret, t ex intill en pelare, och ber där.

Själva köpcentret förvandlas till en spökstad under bönetimmen. Dörrarna är öppna och man kan gå ut och in, men alla butiker är stängda (med folk instängda). Mycket märklig känsla.
Häromdagen letade jag efter damrummet medan det ännu var bönestund, och hittade en skylt där det stod ”Female mosque. Toilet inside.” Så jag öppnade dörren och möttes av ett par ögon i burka som sa ”no no” och viftade med pekfingret att jag inte fick komma in där. När jag då sa ”I just need the toilet” tog hon genast ned fingret och visade vänligt på en dörröppning strax innanför. Längre in såg jag vackert utsirade trädörrar in till själva moskéen.

Saudierna älskar sina köpcentra. De finns överallt, gigantiska anläggningar med alla tänkbara märkesbutiker, och fulla med aktiviteter. Vårt närmaste centrum, Granada Mall, har ett halvt tivoli i mitten. Med berg-och-dal-bana och allt. Och stor food court med en Family Section bakom skärmar. Dessa Family Sections varierar otroligt i utformning mellan olika matställen. Här gick vi in bakom skärmarna och trodde att det skulle vara små avdelade kyffen. Istället var det en stor, luftig yta med massor av bord. Därinne får kvinnor och familjer sitta. Alltså även gifta par. Men inte ensamma män.

Bortsett från de idiotiska förbuden och påbuden för de muslimska kvinnorna här, så verkar det inte som om kvinnor behandlas sämre än män ute i offentliga miljöer. Separarerade ja, men inte undanskuffade. Snarare tvärtom – överbeskyddade.

Detta om bönetider och shopping. Nästa gång kommer jag att berätta om kvinnornas stora planerade protest den 26 okt, mot förbudet att köra bil. Det kokar i grytan, kan jag säga!

Stay tuned…

”Ordning och reda – lörda på freda”. Aldrig trodde jag väl att den gamla ramsan skulle bli besannad… Men idag är det faktiskt lördag fast det är fredag.
Saudi har nämligen sin weekend fredag-lördag. På söndagen börjar arbetsveckan igen. Totalt förvirrande. Snart börjar jag leta på SVT Play efter ”Dobidoo” på torsdagskvällar!

Nu är det mycket folk på väg in i Saudi. Den stora pilgrimsfärden, Hajj, har påbörjats. Mellan den 13 och 18 oktober kommer drygt en miljon muslimer från hela världen att vallfärda till Mecka, som ju ligger i västra Saudiarabien.

Förberedelserna pågår hela året här, det finns ett särskilt hajj-ministerium som ansvarar för logistik och organisation. Alla pilgrimerna anländer med flyg till Jeddah, kuststaden som är Saudis näst största stad. Intill flygplatsen har man byggt en tältstad, som ”vänthall” för vidarefärd med bussar de 8 milen till Mecka.
Bussar! Med typ 60 passagerare var…?
Steve’s Ericsson-grupp på STC (Saudi Telecom) har dessutom sedan länge jobbat med att förstärka hela mobilnätets system – som annars kommer att krascha av överbelastning, när alla ska sms:a hem och till varandra…

Det är verkligen inget litet gig detta!

Varje vuxen frisk muslim som har råd, är förpliktigad att göra vallfärden en gång – och enbart en gång – i livet. Saudi delar ut ett begränsat antal visa till alla länder, beroende på det landets antal muslimska medborgare.

Manliga pilgrimer har en speciell vit vallfärdsdräkt – som nog inte förblir vit så länge. Det är nämligen förbjudet att duscha, tvätta sig, bära parfym, klippa naglar eller hår. Detta beroende på att Profeten lär ha sagt: ”Look at my slaves, they have come to me disheveled and dusty.”
Men – flera hundratusentals, samtidigt på en begränsad yta. I 40 graders fuktig värme. Jag undrar om Profeten kunde föreställa sig den konsekvensen av sina ord.
Så är det heller inte problemfritt ur hälsosynpunkt. Under flera år spreds epidemier av  smittsam hjärnhinneinflammation under Hajj. Numera får ingen komma till Mecka utan vaccinationsintyg. Just i år är man dessutom väldigt restriktiv med tillstånd för barn, äldre, och personer med olika sjukdomsbilder, på grund av den senaste tidens utbrott av MERS-viruset i gulfområdet.

För mig som är klaustrofobiskt lagd, räcker det med tanken på denna ofattbara människomassa för att få hjärtstopp.

När muslimerna har genomgått Hajj ska de återvända hem, slakta ett får och dela med sig av köttet till de fattiga. Då inträder Eid al-adha, tre dagars festligheter. Alla offentliganställda i Saudi är lediga från jobbet och firar med familj och vänner. (Icke-muslimer får dock icke-ledigt).

Hajj-ministeriet skickade häromdagen ut ett mail till alla företag, med en påminnelse om att den som beger sig till Mecka under Hajj utan tillstånd och specialvisum, straffas med omedelbar utvisning och förbud att återvända till Saudi på tio år.

Så nu har jag fått insyn i en världshändelse som vi icke-muslimer kanske till vardags inte ägnar så många tankar. Jag som alltid förlorar i ämnet religion i frågesporter, tycker det är oerhört intressant. Och i fortsättningen hoppas jag på att få många frågor om islam :)

Nä hörni, oavsett om det är lördag eller fredag – nu är det dags för fredagsmyyys…!

”Nu får du skriva något i bloggen!” skrev Sara på Facebook igår. Och nu gör jag det. Ber om ursäkt för tystnaden, men när man är mitt i nya upplevelser så är det svårt att ställa sig vid sidan om och börja skildra. (Vilken usel utrikesreporter jag skulle vara…)
Men nu är jag här. Och nu vet jag inte hur jag ska undvika att åstadkomma ett maratoninlägg. Jag vill visa bilder, jag vill berätta i detalj och jag vill berätta allt. Och det går ju inte.

Här kommer därför en mycket koncentrerad sammanfattning av mina allra första intryck av Saudiarabien, så delar jag upp detaljerna och de filosofiska tankarna på fler separata inlägg se’n.

This place rocks!
Jag må vara naiv, men jag tycker det är jättehäftigt här. Människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma, och jag har ännu inte fått någon anledning att känna mig det minsta instängd eller nedtryckt eller rädd. Det är dessutom förvånansvärt o-konstigt. Nästan alla varumärken hemifrån finns, både livsmedel och kläder. Och mathygienen är hög, vilket jag tycker är en trygghetsfaktor. Det är överhuvudtaget rent här. Skräpigt men rent.

Moské på vägen till IKEA

Att bära Abaya
är lite varmt i vissa miljöer, eftersom man har kläder under, men ack så praktiskt på sitt sätt. Jag behöver ju aldrig riva runt i garderoben, vare sig vi ska ut och handla eller ut och äta middag. Bara att dra Abayan över huvudet, hänga scarfen runt halsen, och iväg.

Abayaklädd och redo att möta bokhyllan Billy.

IKEA
Det är märkligt hur svenskt IKEA lyckas vara överallt i världen. Bokhyllan Billy, upplägget av varuhuset, kassaköerna, kundtjänsten – allt är exakt likadant. Nu har jag klivit ut genom dörrarna med blåa tvättstugeplastkassar både i Peking och Riyadh, och på bägge ställena väntade jag mig att komma ut på parkeringsplatsen i Barkarby. Restaurangen serverar gravlax och köttbullar, men – se bild – man har den traditionella uppdelningen av män och kvinnor/familjer. Jag förstår inte varför. Alla går omkring tillsammans ute i varuhuset, står i brickkön tillsammans, men sen måste man plötsligt gömma sig för att äta. Inte så konsekvent..

IKEAs restaurang.

Att äta ute.
Om jag nyss sa att det mesta inte är konstigt, så gäller det inte att äta ute på restaurang. Det är udda. Men det återkommer jag till i ett eget inlägg.

Födelsedagsmiddag med färsk hummer.

Klimatet
Jag har inga problem alls med värmen eller (luftkonditionerings-)kylan. Det är lagom inomhus, inte alls den otäcka aircon-iskylan man kan känna på många ställen i t ex USA. Härhemma har vi dessutom separata aggregat i varje rum, så vi kan justera individuellt där vi befinner oss och samtidigt svalka ner andra utrymmen.
Värmen ute är – ja, varm. Väldigt varm. Idag var det 44 grader vid 3-tiden. Men det är ju inte fuktigt, och för mig gör det hela skillnaden. Jag skulle inte vilja ta någon långpromenad i den dagstemperaturen, men det sjunker mot kvällningen och då är det enbart underbar sommarvärme.
Under hösten, vintern och våren här är det oftast mellan 20 och 30 grader. Det gör ju inte precis ont, speciellt inte när jag tänker på hur ni skrapar bilen på morgnarna därhemma…

Vår förstukvist

Jag har kört bil i Saudi. Ha!
Visserligen bara inne i vårt compound, men det kändes kaxigt nog. Om jag får abstinens kan jag alltid köra runt en stund på vägarna här på området. Det är farthinder överallt och man får inte köra fortare än 20 km/tim pga lekande barn. Men jag kan glida fram och röra på ratten i alla fall.

Saudisk bilkörning

Summering
Ni får se det här inlägget som ett glättat vykort. ”Palmerna vajar och solen skiner.” Och jag känner mig onödigt nöjd med tillvaron.

Nu måste jag jobba. Vi hörs snart igen!