Imorgon åker Stefan Löfven till Saudiarabien, under stort mediarabalder och upprördhet i de politiska leden. Det är ett svek, säger en del. Det är bra, säger andra, då kan han förbättra chanserna att det saudiska kungahuset börjar tänka i demokratiska banor. ”Han måste säga att Saudiarabien är en diktatur, annars KU-anmäler jag honom!” dundrar Liberalernas vilde Birgitta Olsson.

Snälla alla… Det spelar ingen som helst roll vad lilla Sverige sitter och ryter i sitt hörn av världen. Saudiarabien har andra och viktigare saker för sig. Mäktigare påtryckare.
Och någon demokrati har man nog inte planer på att bli än på ett tag. Kungafamiljen är så nöjd med att ha makten samlad i sina palats. Däremot tycker man inte om att små uppkäftiga länder lägger sig i deras inrikespolitik. Då slår man det landet på fingrarna genom att utdela lämpligt straff. Och straff är Saudi mästare på.

Nu ryktas det återigen att bestraffningen av den världsberömde saudiske bloggaren Raif Badawi ska återupptas. Här är sanningen bakom alla rubriker om hans brott och straff;

I Saudi är det enligt gammal sed brottsoffret som bestämmer straffet för sin gärningsman. Men i fallet Raif Badawi finns det väl inget brottsoffer? säger ni. Ska det vara regimen då? Eller det ”förtalade” prästerskapet? Eller rektorn för det universitet som Raif i sin blogg påstod var ett tillhåll för terrorister?

Nej. Det är hans egen far som begärt att sonen ska få 1000 piskrapp ovanpå tio års fängelse och höga böter! För att ha dragit vanära över familjen. Hade fadern fått sin vilja igenom skulle det ha blivit dödsstraff. Ett slags hedersmord alltså.

Men det är föga förvånande, för Raif Badawis pappa är ett riktigt monster.

Raif har en syster, Samar, som även hon är en liberal aktivist och kvinnorättskämpe. Samar blev i femton års tid utsatt för fysisk och psykisk misshandel av sin far. Till slut blev familjedramat allmänt känt och en följetong i arabiska medier, när hon 2010 drog sin plågoande inför rätta och anklagade honom för misshandel och drogmissbruk. Vilket ledde till att hon själv fängslades för olydnad.
Efter en cirkus av rättegångar med anklagelser och motanklagelser frigavs hon, och hennes far fråntogs förmyndarskapet över henne. (I Saudi har ju varje kvinna en manlig ”guardian”…) En morbror utsågs till förmyndare i väntan på att hon skulle hitta en make som kunde överta den rollen.

Hela tiden hade hon officiellt stöd av brodern Raif, och syskonen anlitade i sina rättsprocesser dessutom samma advokat, den liberalt tänkande Waleed Abulkhair. Han och Samar gifte sig när hon frigivits ur fängelset, men den äktenskapliga friden varade dessvärre inte länge. I samband med Raif Badawis piskrappsdom 2013, dömdes även advokaten till 15 års fängelse följt av 15 års utreseförbud. Hans brott var ”undergrävande av regimens och statstjänstemäns makt.”

Samar själv däremot lyckades ta sig till USA där hon nu har fått amerikanskt medborgarskap. Hon har mottagit utmärkelser för sitt mod, och hon är en flitigt anlitad talare vid sammankomster för mänskliga rättigheter.

Raifs fru har som bekant också flytt landet, hon har fått politisk asyl i Kanada, där hon bor med parets tre döttrar. Och kämpar dagligen för att få sin make benådad.

Med den sorts uppväxt Raif och hans syskon haft, är det inte konstigt att de blivit frihetstörstande maskrosbarn. Tyvärr klarar ju inte ens en maskros av vad som helst hur länge som helst. Man kan bara hoppas att deras kamp inte är förgäves.

Samar Badawi med Michelle Obama och Hillary Clinton år 2012, i samband med att hon fick ta emot International Women of Courage Award.