Efter mitt förra inlägg har jag fått en del frågor om kvinnornas klädsel i Saudi.  Vad måste man egentligen bära? Och vad får man inte bära?
Varför visar en del ansiktet medan andra gömmer sig bakom heltäckande slöjor? Vad är skillnaden mellan en abaya och en burka?

Kul att ni frågar! Och samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne hur jag kunnat blogga om Saudiarabien i snart två år utan att ta upp detta ämne… Hallå liksom. Det borde väl ha varit bland det första att skriva om.
Först reder vi ut begreppen om vad som är vad, sedan bjuder jag på några inhemska kvinnors egna berättelser om traditionerna i deras släkt, som dikterar hur och när de måste gömma sig för männen…

Abaya
I Saudiarabien måste alla kvinnor – muslim eller inte – bära en svart abaya på offentliga platser (=utanför compoundet för min del). En abaya är helt enkelt ett hellångt plagg med långa ärmar. Under abayan har man oftast lättare kläder, men allt från pyjamas till bikini lär förekomma… Det beror på om abayan har öppning framtill eller inte. Man får absolut  inte gå omkring med abayan fladdrande och visa bara ben.
Vi som inte är muslimska kvinnor behöver inte täcka huvudet, men vi måste alltid ha en huvudscarf hängande runt halsen ifall vi stöter på någon nitisk ”muttawa”, den religiösa polisen.
I Riyadh måste abayan vara svart. Däremot blir det allt vanligare med dekorationer i glittrande strass, inlägg i olika färger, eller broderier i guld och silver. I Jeddah, som har ett öppnare klimat, förekommer numera abayor i andra färger än svart.

Niqab
De muslimska kvinnorna i Saudiarabien bär, utöver abayan, i regel en niqab. En heltäckande huvudduk som enbart lämnar en smal öppning för ögonen. Ordet niqab kan vara antingen själva huvudbonaden, eller hela klädedräkten.
Detta är den absolut vanligaste klädseln bland kvinnorna här i Riyadh och man ser den i olika varianter. En del visar ögonbrynen, andra inte, en del har en lös slöja för ansiktet under ögonen, andra har en huvudbonad och slöja som är ihopsydda (som på bilden) och ytterligare andra knyter den övre delen av huvudsjalen runt pannan och fäster med en knut bak – à la Zorro…
Allt efter graden av religiösa krav, samt mode, tycke och smak.

I början kändes det så främmande med dessa svarta skepnader som gled fram över galleriornas glänsande marmorgolv, att jag alltid undvek att titta på dem, men idag möter jag deras blick och utbyter ofta ett vänligt leende. Det är märkligt hur ögonen ännu tydligare blir själens spegel, när de är det enda man ser. Man behöver inte alls se munnen för att uppfatta ett leende!

Burka
Många västerlänningar drar den muslimska dräkten över en kam och kallar den för ”burka” men det är helt galet. Burka är nämligen Afghanistans speciella kvinnodräkt. Den är heltäckande från topp till tå och har ett nät för ögonen. I Afghanistan är den dessutom blå. Här i Saudiarabien ser man nästan aldrig någon med en riktig burka.
(På Facebook har det cirkulerat en bil klädd i blå burka med nät, och rubriker om att kvinnorna nu får köra bil i Saudiarabien. Roligt skämt, men fel land…)

Hijab
Det vanligaste muslimska kännetecknet världen över är väl huvudsjalen, som draperas efter alla konstens regler och täcker huvud, hals och axlar. Den heter hijab.

När och för vem?
Nu till den saudiska kvinnan och hennes klädkoder. När måste hon vara täckt, när får hon visa sig och för vem får hon visa sig?
Ja, här går reglerna väldigt isär, mellan olika regioner och mellan olika familjer. Det är släktens överhuvud som sätter gränserna, och här förekommer allt ifrån att kvinnorna inte behöver täcka ansiktet alls, till att de inte får visa en enda hudflik, vilket innebär både heltäckande slöja och svarta handskar.

Strikt religiöst får kvinnor bara beblanda sig med manliga individer som är ”mahram” – dvs någon som man inte kan gifta sig med. Eftersom koranen ser äktenskap mellan kusiner som det idealiska partnerskapet mellan två familjer, går gränsen där. Pappa, bror, morfar och farfar går bra. Men sedan är det stopp. I många familjer har kusiner av olika kön aldrig träffats!
De som är lite mer liberala tillåter kusinerna att träffas på släktträffar – om flickorna och kvinnorna är beslöjade.
Sedan finns det även familjer som umgås med stor öppenhet, vilket innebär att kvinnorna inte ens behöver bära hijab, bara en tunn sjal över håret som markering.

Mot löfte om anonymitet har jag av kvinnor som lever sitt liv här, fått några personliga vittnesmål att dela med er. Läs och förundras.

Amerikanska gift med saudisk man:
”Hos mina svärföräldrar blandar man ALDRIG män och kvinnor. De till och med kollar att ingen manlig individ finns inom synhåll innan en kvinna lämnar huset.
Trots att kvinnan är helt täckt – slöja för ansiktet, handskar, hela paketet!
Vi bor i ett hus med 6 hushåll och på något sätt lyckas männen alltid bli osynliga innan en kvinna går ut genom dörren. I början tyckte jag det var förolämpande, men med tiden har jag insett att det faktiskt är av någon slags missriktad respekt för familjens kvinnor – så att vi ska kunna gå ut utan att känna oss obekväma.
På de tre år jag har bott här har jag aldrig sett mina svågrar och skulle inte veta vilka de är om vi sågs på gatan. Barn skiljs åt från 10-årsåldern i vår familj.”

Saudisk kvinna gift med saudisk man:
”Ena sidan av min familj har blandade släktträffar en gång i veckan, där åtminstone hälften av oss kvinnor är obeslöjade, oavsett vilken manlig individ som är närvarande. På den andra sidan av familjen är de väldigt strikta och skulle inte drömma om att blanda kvinnor och män.
Vi har ordnat det så att vi har blandade sammankomster på torsdagar, och segregerade på fredagar. De som vill umgås med motsatta könet kommer på torsdagar och de som känner sig obekväma med det kan träffa sina manliga respektive kvinnliga släktingar på fredagen. No big deal.”

Europeisk kvinna gift med saudisk man:
”Min familj är strikt men tolerant. Efter två år här slutade jag bära slöja för ansiktet, och det går bra. Man respekterar mitt beslut och jag respekterar deras. Det är inte min plats att försöka ändra på deras tradition.
Men jag måste få berätta en lustighet; en gång mötte vi vår grannfamilj på flygplatsen i Istanbul. Kvinnorna bar inte abaya och hade ingenting på huvudet. Och männen… männen hälsade vänligt på mig och frågade hur jag mådde och om jag trivs med att bo i Saudi!! Det kändes som om vi befann oss på en annan planet! Men när vi landade hemma var kvinnorna åter försvunna bakom svart tyg och männen har aldrig tilltalat mig igen…”

Ung ogift saudisk kvinna:
”Jag är till förtret för många i min släkt, för jag vägrar bära slöja. Men det struntar jag i. Jag vill inte och då gör jag inte det.
Vi har alltid uppdelade släktkalas, och de äldre och konservativa i min släkt har bett mig att täcka mitt huvud precis innan jag går in i kvinnornas festlokal – så att det åtminstone ska se ut som om jag tar av mig den bara för att jag går in bland enbart kvinnor. Men jag gör aldrig det, och det är aldrig någon som bryr sig när det kommer till kritan. Vi bara har de där små fighterna varje gång. Det hör liksom till traditionen numera…”