Vi har varit på Nationaldagsfest på Sveriges ambassad.
Taxichauffören var uppenbarligen inte helt bekant med adressen, men lyckades leverera oss efter 20 minuters åkande runt, runt, inne i Diplomatic Quarters, DQ, som är ett stort och dåligt skyltat område. På något sätt slutade alla svängar med att vi kom tillbaka till Brittiska ambassadens baksida. Därinne var det fest. På franska ambassaden var det också fest. Men vi skulle till svenska ambassaden, för där var det vår fest.

”On the occasion of
the National Day of Sweden
the Ambassador Dag Juhlin-Dannfelt
and Mrs Mastaneh Juhlin-Dannfelt
request the honour of your company at a reception
on Thursday 5 June
from 20:00 to 22:00 hours”

Det är något visst med ambassader. Att ett stycke mark kan vara ett annat land, mitt i ett land. Helig mark, respekterad av alla parter – oavsett vilken bananrepublik man än befinner sig i. Det är rätt häftigt.
Inne i diplomatiska kvarteren här i Riyadh är det abayafritt. Men man måste  alltid bära abaya på vägen till och från platser – ifall något skulle hända som gör att man måste gå ur bilen. Följaktligen fanns denna kväll en ”garderob” för abayor direkt innanför ingången till ambassaden. Jag lämnade in min och fick en nummerlapp, precis som med ytterkläder på teatern i Sverige.

Från ingången minglade vi in genom en allé av roll-ups för svenska företag, ljusslingade träd och belysta buskar, och kom in på en gård med ett himmelrike av läckerheter runt väggarna. Sushi, olika sorters lax, sillbord, grönsaker att dippa… och mitt på golvet tronade en isstaty. Här kanske jag borde inflika att det var 39 grader varmt ute. ”Vilken tur att det inte är så hett ikväll,” som vi härdade ökenbor uttryckte saken. Men en isstaty…!! Dom måste väl ha något slags osynligt frysaggregat inuti, eller?

Svenska ambassaden har ett system av trädgårdar som är rena labyrinten. Man går igenom en liten dörröppning och befinner sig i en ny miljö hela tiden. Som att gå omkring i värsta Zelda-spelet.

Denna kväll var alla trädgårdar kantade av dignande bufféer, med allt man kan tänka sig, från smörgåstårta (jättegod) till svenska köttbullar (jättegoda). En av trädgårdarna hade en upplyst swimmingpool och mitt i den flöt Gamla Stan omkring… En detaljrik modell som till och med hade gatubelysning! Och i det lilla lilla Stockholms Slott måste det ha pågått en liten liten bal, för alla fönster lyste som vid fest.
Hög wow-faktor på den anläggningen!

Det var en konstig känsla att höra så mycket svenska pratas omkring oss. När vi var inne på vårt andra varv runt härligheterna, snappade jag upp en tydlig fras ur sorlet; ”Men har inte prinsen gått snart..?” Tonfallet var otåligt.

Självklart fanns en saudisk prins bland gästerna. Det här landet har ungefär två tusen prinsar, och varje event med självaktning utsmyckas med någon av dem. Denna afton var prinsen ifråga Riyadhs guvernör, Prince Turki bin Abdullah bin Abdulaziz. Dessvärre kan inte ens ambassaderna servera alkohol när en prins är närvarande…

I minglet mötte vi, inte helt oväntat, några av Steve’s svenska kollegor från Ericsson. När vi stod och pratade med dem, hördes samma fråga igen, från någon strax bakom mig: ”Men vaf-n, har inte prinsen gått än?” ”Alldeles strax,” svarade en annan ”jag har hört att han drar 20:45.”

En kort stund senare blev det plötsligt en väldig folksamling framför baren närmast oss. Yallah! Yallah! Prinsen måste ha lämnat lokalen…! Och snart nog stod jag där med ett glas alldeles äkta vitt vin i min hand.
Jag smakade andäktigt på det. Och vet ni vad – det bästa med det var att det var iskallt. Så kan det gå när man inte smakat vin på tre månader. Det var inte ens gott. (Det kan ju iofs ha varit en sort som jag inte hade tyckt om hemma heller.)
Andra verkade mer förtjusta och ljudnivån steg ganska snabbt i lokalerna. Plötsligt hördes även musik ur stora högtalare på pelare. Nu var det rajraj! I en hel timme, sen var festen över.
Vi klev ut i den arabiska natten. Bilar ringlade upp framför entrén, bland dem många diplomatbilar. Australiske ambassadören och hans fru klev in i en. Polske ambassadören klev in i en annan. En ursnygg saudisk shejk klev in i en dyr sportbil och bytte plats med sin chaufför, för han ville vara cool och köra själv.
Till slut kom även vår bil och det var bara att hänga på sig abayan igen för den halvtimmeslånga färden genom Riyadh, hem till den sköna sängen i det luftkonditionerade sovrummet…

Ericsson-fruarna Fernanda och Mara (mina brunch-kompisar) med saudisk kavaljer.

Lite nördfakta:
Svenska ambassaden i Riyadh firar 30 år i år, berättade ambassadören i sitt välkomsttal. Den ansvarar även för grannstaterna Kuwait, Oman och Yemen, där man har en konsul på plats. (I Kuwait finns ingen svensk officiell representation, men ambassaden har en svensk kontaktperson inhyst på ett av de stora företagen där.)

Under åren 1983-84 flyttades både utrikesministeriet och alla ambassader från Jeddah till Riyadh, där ett nytt område, Diplomatic Quarters, hade exploaterats och byggts för ändamålet. Här finns nu både ambassader och bostäder för deras personal.

I Saudiarabien finns ca 800 svenskar. Av dessa bor några i Jeddah och ett fåtal på östkusten, men det stora flertalet bor i Riyadh.

Det är nog nyttigt att vara utlandssvensk ett tag. Fler borde få möjligheten att pröva på det. Man ser Sverige i ett annat perspektiv. Att sitta ute i världen och läsa svenska tidningar är en speciell upplevelse.

Men mer om detta i ett annat inlägg. Det här har redan har blivit långt nog…

Godnatt!