Sheeyab – storfavoriter från Arabs got Talent 2013;
Tre unga killar med ett bejublat komiskt nummer.

Så här efteråt undrar jag varför jag slängde bort 90 minuter av min lördagkväll på direktsändningen av Melodifestivalen från Sverige. Hade jag tittat i Play-läge, så hade en mycket stor procent av de nittio minuterna blivit bortzappade! Så otroligt svensktöntigt hela manusupplägget är. Går det inte att välja någon programledare som känns naturlig i rollen? Babsan?
Bäst tyckte jag om Sean Banans dockteater. Den var riktigt bra gjord. Herreys hade jag hellre fortsatt minnas som söta pojkar i gyllene skor.

Nej, det finns ingen Mello i Saudiarabien. Men jag har ramlat in på arabiska underhållningsprogram på TV ibland. Satellitkanaler från Dubai, givetvis. Och där hittar man arabiska adaptioner av alla välbeprövade globala koncept; X-factor, Idol, The Voice…

Men ibland dyker det också upp ett alldeles lokalt program, med en äkta studiolayout som inte är kopierad, och en programledare som inte härmar Simon Cowell.

Musikaliska raviner
Och då – när sångarna öppnar munnen och släpper ut dessa märkliga toner, då känns det ända ner i tårna hur olika våra kulturer är, trots alla försök till likriktning. Med all respekt för den lokala musiktraditionen; för mig är det fullständigt ofattbart hur ett mänskligt öra kan uppfatta detta som njutbart. Jag fnissar nästan, för det både låter och ser ut som parodi på musik. Pretto parodi.

Jag menar inget nedlåtande, det är snarare ett bevis för hur okunskap kan föda musikalisk rasism… Om jag vore en mer trångsynt person skulle jag håna och avfärda detta. Nu nöjer jag mig med att erkänna att min förmåga inte räcker till för att förstå skönheten i deras artisteri.
För mig belyser det  ännu tydligare hur tokfel det är att tävla i musik. Speciellt mellan olika länder, olika kulturer, olika tonfärger. Våra öron må se likadana ut på utsidan, men ack så olika vi lyssnar med dem!!!

Får jag som motvikt tillägga att jag älskar böneutropen! Jo, jag är alldeles allvarlig. Vi har en minaret utanför compoundet som hörs in hit, inte med störande volym men den hörs. Och utroparen (som ju är en förinspelad röst i de flesta moskéer numera) har en underbart vacker stämma, djup och varm och reciterande sin koran så känslosamt att det kan omvända vem som helst.
Så jag är kanske inte alldeles hopplöst insnöad på mina västerländska tonskalor trots allt…

Del av compound-muren och den skönsjungande minareten därutanför.